Aaron 1 månad gammal

Idag blir du en månad gammal. En hel månad har vi fått känna glädje och lycka varje gång varje gång vi tittat på dig. Du har fått våra hjärtan att smälta bara genom att andas. Ett liv utan dig känns så avlägset. Främmande. Jag vill ge dig alla kärlekens ord och en stjärnhimmel av möjligheter. 

I present på din 1månadersdag vill jag ge dig en sång som jag hörde första gången på några vänners dop. Sedan jag hörde den då har jag inte ens kunnat läsa texten eller höra låten utan att gråta. Den säger allt jag vill säga till dig idag. Och alla kommande dagar vi ska spendera tillsammans.


Jag såg själva livet i dig när du kom
Jag såg hela himlen bakom
Du var allt som mirakel betytt
Och jag kände hur jag föddes på nytt

I rummet omkring oss stod änglarna tätt
De log emot oss på sitt himmelska sätt
Skyddade sin gåva till mig
Och jag tackar Gud för att han sänt dig

Du är Prins av lycka
Prins av kärleken
Hertigen av äventyret, nyfikenheten
Du är först, du är störst, och väldigt speciell
Jag är så glad att du finns min älskade lilla prins

Jag önskar du får precis det du vill
Jag önskar dig världen och himlen därtill
Vet att livet väntar på dig
Och att jag alltid ska finnas för dig

Du är Prins av lycka
Prins av kärleken
Hertigen av äventyret, nyfikenheten
Du är först, du är störst, och väldigt speciell
Jag är så glad att du finns min älskade lilla prins

Jag är så glad att du finns min älskade lilla prins
Vinden viskar ömt ditt namn och viskar kom och lek
Full av skratt, mitt hjärtas skratt och stora kärlek

Du är Prins av lycka
Prins av kärleken
Hertigen av äventyret, nyfikenheten
Du är först, du är störst, och väldigt speciell
Jag är så glad att du finns min älskade lilla prins


// Prins Noel // Linn Maria Wågberg //


Jag vill också dela med mig av en liten video. Låten är Forever Young och det kanske verkar lite sorgligt men anledningen till att jag tog just den låten är för att den är så starkt förknippad med Nollmiddagen 2005 för mig. Och det var dagen då jag och Kristoffer "träffades". Tänk att en stulen hatt skulle leda fram till den här lilla skatten liksom :)

Aaron from Lina Ekholm on Vimeo.

Godisförbud

Igår bestämde jag mig för att det får bli ett slut på allt mitt godisätande. Jag är nämligen för tillfället helt löjligt sockerberoende. Utan problem kan jag sitta och trycka i mig ett helt paket Gott och blandat efter kvällsmaten, plus några chokladbitar. Och eftersom jag nu har börjat ge mig ut på lite promenader med vagnen innebär det att jag trycker i mig flera semlor i veckan. "Klart du ska unna dig det", finns det säkerligen vissa som tycker och så skulle det ju kunna vara. Men saken är den att jag känner det inte som att jag "unnar" mig något. Det känns snarare som att jag är en slav under det gigantiska sötsuget och det gör att jag mår skitdåligt. Plus att jag tänker att det inte på något sätt kan vara bra för mina tänder.

bild från mitt instagramkonto

Så, med start den 1 februari ska jag inte äta något onyttigt godis på en månad (till att börja med). Mörk choklad med minst 70% kakao och semlor går dock bra har jag bestämt. Fast jag ska försöka att inte äta allt för mycket av den varan heller.

pregnant - bump - baby

Min egen version av pregnant - bump - baby. Inte så lätt att få till någon riktigt bra slutbild så jag får nog jobba lite på det. Men jag måste ju skynda mig lite innan han blir allt för stor. Har förresten tänkt köpa någon fingerfärg så att vi kan göra små hand och fotavtryck också. Kanske lagom att fixa det när han är 1 månad gammal. Vilket betyder att jag har TVÅ DAGAR PÅ MIG. Hjälp vad stor han har blivit redan. Läskigt men samtidigt fantastiskt härligt. Jag känner att nu äntligen kan jag njuta lite mer av den här första tiden. I början var det liksom bara så mycket oro att varenda gång någon sa att vi skulle "njuta" av tiden så tänkte jag bara "i helvete heller - det här är det värsta jag någonsin varit med om" men nu är det en helt annan sak. Fast samtidigt som jag tycker att den här tiden är helt ljuvlig så längtar jag efter det första riktiga svarsleendet, hans första skratt, tiden då han börjar upptäcka sina små händer och bara att se vad han är för en liten person.

Fyra veckor

Fyra veckor gammal blir han idag. Vår lilla skrutt. Älskade lille Aaron. Igår när jag besökte mina kollegor för att visa upp min perfekte son (nädå, inte alls partisk eller så) och hämta ut en ny mobil eftersom min gamla har ballat ur, beskrev jag det som att det har varit två jobbiga och två bra veckor än så länge. Mina kollegor skojade om att det är ungefär så det kommer att fortsätta - hälften jobbigt och hälften bra, men eftersom det "braiga" är så fantastiskt så lyckas det på något härligt sätt väga upp för de jobbiga stunderna. Låter helt okej tycker jag. Det känns dock som att det har gått mycket längre tid än bara fyra veckor sedan han äntrade våra liv. Han är en sådan självklar del av våra liv samtidigt som jag får nypa mig i armen för att inse att han faktiskt är här. Men det märks ändå, åtminstone på kläderna, att tiden går. De allra minsta kläderna börjar bli trånga och jag försöker passa på att använda hans söta små bodisar en sista gång.

Annars har jag upptäckt att jag blir vansinnigt tillfredsställd av att försöka matcha mina kläder och Aarons kläder när vi ska någonstans. (När vi har kläder på oss vill säga, för det mesta skrotar vi omkring halvnakna här hemma - dels för att hud mot hud ska vara bra för anknytningen men också för att det är smidigt när vi ska amma och att jag inte riktigt hinner ta på mig något vettigt på dagarna...) Igår var vi t.ex. helt klädda i svart, vitt och jeans. Än så länge har det inte heller varit särskilt svårt att lyckas med denna bedrift eftersom nästan uteslutande alla plagg som jag själv har köpt till Aaron har gått i min egen favoritfärgskala. Undrar hur många år(?) jag kan fortsätta på det sättet...
(matchar i vitt och blått)

Underbara längtan

För första gången på riktigt länge finner jag mig själv längtandes efter varma vindar, prunkande grönska och trasiga solglasögon (alla mina solglasögon går sönder mer eller mindre omgående). Vintern är ju annars en av mina absoluta favoritårstider men just nu ser jag bara framför mig en naken bebisrumpa som tittar upp ur gräset på Hylton, naturligtvis strängt övervakad av råttmarodören Sälma. En liten mun som får smaka sitt första mosade smultron i Sjötorp. Två stolta föräldrar på promenad i Slottsskogen eller Botaniska på jakt efter en skuggig plats av avnjuta sina båda koppar kaffe (latte har jag hört är grejen för småbarnsföräldrar).

Så fantastiskt det är att ha allt detta framför sig

Trevlig helg!

Givande konversation

Dagens (tisdags) mest givande konversation. Vänta. Sa jag givande. Jag menar förstås hjärndöda. 

(Telefon ringer)

Jag: Hej det är Lina

Blombud1: Är det här Lina Ekholm?

Jag: Ja

B1: Vi kommer från blabla blombud. Var bor du?

Jag: Andra långgatan 28 våning fem

B1: Vi är här med blommor till dig nu. Är du hemma? 

Jag: Ja det är jag. Vad trevligt. Det finns tyvärr ingen portkod så ni får ringa på. Det står Hylt Karlsson på dörren

B1: Kan du inte bara öppna

Jag: Jo men ni måste ringa på först

B1: Var ringer vi på?

Jag: Hylt Karlsson. Våning fem. Jag tror att det är 852 eller 258 ni ska trycka på

(Aaron vaknar, gnyr och spyr upp middagen på oss båda)

B1: Och det finns ingen portkod?

Jag: Nej tyvärr

B1: Kan du inte bara komma ner och öppna

Jag (rätt irriterad): Nej det kan jag inte för jag har en sovande (Well...) bebis i famnen 

B1: Jaha det var det som lät. Vilken våning sa du att du bodde på?

Jag: Våning fem

B1: Och vad skulle vi slå för nummer?

Jag: Jag är inte helt säker men jag tror att det är 852 men det står tydligt där nere vilket nummer det är. Det är inte så svårt. 

B1: Jaha. Det är inte så lätt alltid det här

Jag (mäkta trött på B1 vid det här laget): Hrm

B1: Okej. Vänta lite. Nu ringer han. 

(Tas aslång tid)

(Det ringer. Jag lägger på så att jag har en hand att öppna dörren med. Trycker på öppna)

(Tar aslång tid. Tillslut hör jag hissen och blombud komma. Med min granne som tydligen släppt in honom. Verkar var väldigt svårt att vara blombud i dagens samhälle... Tur att det finns snälla grannar som kan öppna dörrar)

Blombud 2: Här var det blommor

Jag (tjurig och luktar kräk) Tack så mycket

Jag gissar att de båda som levererade blommorna tyckte att det fanns andra som bättre förtjänade ett fång blommor, men jag menar Gud hur svårt kan det vara att ringa på dörren hos någon?

P.S 1 Tydligen står det INTE Hylt Karlsson på dörren eftersom Kristoffer tog tag i det nu förra veckan. Bara lite drygt två år efter att vi båda bytt efternamn, så jag kanske inte ska döma de där blombuden allt för hårt...

P.S 2 Tack så mycket för blommorna Katta, Johan, Ia och Macce

Tack

Jag skulle vilja tacka alla underbara människor i vår närhet som har stöttat och peppat oss när vi varit som mest nere. Men det finns inte ord som kan uttrycka den tacksamhet vi känner. Att veta att det finns andra där ute som har gått igenom lika eller ännu mer överjävliga veckor,eller som bara är förstående, lindrar det onda lite grann i alla fall. Och när det är tufft så betyder det lilla väldigt mycket. Alla ni som skickat en grattishälsning, skrivit ett varmt sms, kort eller peppande meddelande på Facebook, ringt och undrat om ni kan göra något för oss, skickat blommor, givit bort fina presenter eller vad det än må vara. Ni betyder så otroligt mycket för oss. Hur ska vi någonsin kunna få er att förstå hur viktiga ni är och har varit för oss?

Ni har inte bara stöttat oss när vi mått som sämst. Ni har också varit där och andats ut tillsammans med oss när det har börjat bli lättare. Ni har påmint oss om vilken fantastisk skatt vi har fått. Påmint oss om vilken ynnest det är att se sitt lilla knyte öppna ögonen på morgonen och med vacklande, prövande ögon, söka efter något att fästa blicken på. Ni har påmint oss om det vackra i att känna en liten hand greppa tag om ens finger och hålla det hårt.

Tack och åter tack

Tre veckor

Idag är vår lilla skrutt hela tre veckor gammal. Ibland känns det som att det har gått en evighet men för det mesta är det fortfarande svårt att våga tro på när jag tänker på det. Tänk att han är vårt barn liksom. Vår alldeles egna kille. 50% mig och 50% Kristoffer. Hissnande.

Han har förändrat mig på alla sätt och på inga sätt.

Jag är tvungen att kontrollera att han andas, flera gånger i timmen. Vill ha honom nära mig hela tiden samtidigt som jag vill att han ska känna sig så trygg att han kan sova själv. Jag tycker att det är jobbigt att lämna ifrån mig honom till andra eftersom jag är orolig över att han inte ska lukta Aaron när jag får tillbaka honom. Jag känner mig på något vis alltid otillräcklig. Att jag är korkad som inte förstår vad han menar och vill ha. Jag är ständigt orolig över att något jag gör ska skada honom fysiskt eller psykiskt.

Jag älskar honom över allt annat.

Måndagslista

Saker som graviditet/förlossning/bebis lärt mig än så länge

• Fysisk smärta är ingenting mot psykisk smärta
• Amning kan vara skitsvårt - nästan alla vi pratat med om amning verkar ha stött på någon form av problem
• Instinkten och hormonerna kan effektivt blockera allt annat
• Att äta fiberrik mat och trycka i sig katrinplommon har sin charm...
• Murphys lag gör sig ständigt påmind - ska du till BVC kl10:15 kan du räkna med att behöva göra ett blöjbyte och klädbyte av bebis plus ett på dig själv på grund av kräk/bajs/kiss kl 10:10
• Stress är ett dåligt men mycket effektivt sätt att gå ner i vikt. På de 5 dagarna vi var på BB gick jag och Kristoffer ner 10kg tillsammans - han 5 och jag 5. (Viktminskningen fortsatte även när vi kom hem men nu hoppas vi att den har planat ut...)
• Det är viktigt att åtminstone ha en skön säng även om du inte kommer sova så mycket i den

Släktkalas

Idag ska vi fira min morfar som fyller 90år. En aktningsvärd ålder. Tyvärr minns inte morfar att han har varken barn eller barnbarn vilket känns sorgligt. Men jag hoppas att han ska bli glad för kalaset ändå. Vi som är där kommer i alla fall ha trevligt. 

(Den här bilden fick jag i inbjudan av min moster Kerstin, på mig och morfar. Kan inte se någon som helst likhet mellan mig och Aaron - undrar om han verkligen är min...)

Lyckade bebisbesök

Nu känner jag äntligen att det börjar ordna upp sig med amningen. Förmodligen kommer det komma fler bakslag men mitt (och vårt) självförtroende är mycket större. Därför har jag satt ihop en lista för lyckade bebisbesök (mest för min skull, Aaron verkar inte ha några större invändningar mot någon än så länge, vilket känns tryggt även om mitt ego får sig en törn...). Med förhoppning om att snart kunna bjuda in till lite fler besök. Känner att jag faktiskt börjar längta efter att träffa folk igen. I början ville jag liksom bara vara ensam eftersom allt kändes så tungt men nu när det är lite lättare känns det så pirrigt att få dela med sig (lite) av vår älskade lille skrutt.

So. Here we go.

1 Var frisk - kom under inga omständigheter på besök med eventuell förkylning eller annan skit. (Detta är både för att jag är livrädd att Aaron ska bli sjuk men också för att det är rätt jobbigt som det är för mig att nysa, hosta och för att inte tala om att gå på toaletten med en trasig ringmuskel och asmånga stygn...)

2 Var noga med att tvätta händerna.

3 Erbjud att hjälpa till. Med vad som helst (städa, tvätta, laga mat, vattna blommorna, handla mm). Vi kommer kanske tacka nej men uppskattar verkligen erbjudandet. "Mormor och morfar" lagade t.ex. älgfärsbiffar och "farmor och farfar" bjöd på semlor när de var på besök =mycket föredömligt! Nu är det upp till resten att överträffa varandra ;) (Jag ser framför mig en kavalkad med folk som kommer på rad á la de tre vise männen för att lämna gåvor till Jesusbarnet.) (Helt rimligt om jag får säga det själv)

4 Tänk på vad du har på dig. Inga smycken/klockor att riva sig på, (stark) parfym och sådana saker

5 Skämt i stil med att "ta med bebisen hem till sig" uppskattas på inget sätt av den hormonstinna, revirbejakande, instinktsrika, nyblivna mamman. Jag kämpar verkligen med att släppa kontrollen om det mest dyrbara jag har, men det är svårt. Så snälla, försök ha lite överseende med mig ett tag. Jag inser nu att jag själv sagt precis samma sak till andra nyblivna föräldrar och kan bara säga "förlåt för det, jag hade verkligen ingen aning om att det kunde kännas så här".

En torsdagslista

Hittade en lista hos HanaPee (som hon i sin tur har hittat på något smart ställe) som jag tänkte dela med mig av.

En bild på dig som inte är så hemskt fördelaktig:
Först gången jag står upp efter förlossningen. Ganska paj i kroppen


En bild på dig som är mer fördelaktig:


Vad har du gjort idag:
Varit på BVC (gick jättebra, Aaron hade gått upp i vikt och Kristoffer och jag kunde äntligen andas ut lite) och legat i sängen och tränat amning

Och igår:
Tränat amning

Vad har du för framtidsplaner:
Köpa hus...

En bild från i somras:


Vad köpte du senast?
Något på apoteket kanske...

Vad skulle du vilja lära dig?
Amma. Och bli lite bättre på geografi. Något mer språk hade inte varit fel heller

Vilket var ditt bästa ämne i skolan?
Historia, kemi, naturkunskap, biologi och miljökunskap tror jag

Kan du åka skateboard? 
Gud nej! Tappar balansen bara jag ser en bräda 

Den bästa frukten är:
Clementin

Och den bästa grönsaken:
Morot eller jordärtskocka

Den bästa osten:
Getost tycker jag nu eftersom jag inte fått äta den på så länge men annars är ju parmesan svårslaget. Och brie. Och mozzarella

Och den bästa gröten:
Mannagrynsgröt!

Är du en bra sambo?
Jag hoppas det. Om vi bortser från de senaste två veckorna då...

Vilken är din senaste googling:
Plötslig sädbarnsdöd

Vad står det i det senaste meddelandet du fick på Facebook:
Några peppande ord om amningen. Känns bra att veta att det inte bara är vi som kämpar 

Vad åt du till middag idag: 
 Pytt i panna

Det grövsta brottet du har begått är:
Kört mot rött? Nej, gud jag vet inte. Inget stort i alla fall

En bild på förra årets bästa dag:
Klurigt det dä. Jag vill ju välja en bild från Aarons födelse, men om jag borser från själva födelsen av vår son så var den dagen faktiskt ganska kass. Så jag väljer en annan barnrelaterad bild i stället

Två veckor

Att få barn är (nog) en stor omställning för vem som helst. Jag kan dock känna att Kristoffer, jag och Aaron fick en onödigt tuff start på våra nya liv. För det första blev förlossningen inte alls som något vi kunnat föreställa oss (jag tänkte kanske skriva av mig om det i ett helt eget inlägg när jag fått landa lite i det). Det var otroligt traumatiskt att tvingas åka i ilfart till sjukhuset i ambulans kanske inte så mycket för mig som för Kristoffer som tvingades sitta i framsätet och lyssna på mina skrik utan att kunna göra någonting. För det andra hade jag väl hoppats på att inte behöva gå sönder så mycket under förlossningen att jag nästan direkt efter att Aaron fötts, var tvungen att rullas iväg på operation i fyra timmar (inklusive uppvak då). Men det som var det värsta för mig var när en barnmorska för första gången nämnde att vi nog skulle behöva flaskmata eftersom det verkade som att amningen inte skulle fungera. Jag bröt  ihop totalt. Det var faktiskt första gången jag grät sedan vår son fötts. 

All smärta från förlossningen bleknade snabbt och ersattes av sorgen av att se min dröm om att få amma, krossas. En dröm som jag inte vetat att jag känt så stark för. Jag hade inte tänkt så mycket på det, trodde jag. Hade sagt att jag "vill amma om det går, men det är det ju inte alla som kan" utan att egentligen reflektera över vad jag sa. 

Varje dag på BB spelades plötsligt upp i ljusaste vitt eller mörkaste svart. Vi levde i ett vakuum där veckodagar inte existerade. Minst åtta olika barnmorskor/sköterskor kom och gick under de fem dagar vi var på BB. Alla hade sina egna råd och knep för hur amningen skulle lösas. Varje framsteg men också varje motgång förstärktes mångdubbelt. Lägg sedan till alla hormoner som dansade salsa i min kropp så kanske ni förstår lite mer. Jag grät nästan konstant medan Kristoffer med rödsprängda ögon och bruten röst fick försöka hålla ihop allt.

Sedan kom vår räddande ängel. Katarina. Amningsexperten. Det finns inte ord som kan beskriva den tacksamhet jag känner över att just hon kom till vår undsättning. Äntligen vågade vi åka hem och fortsätta träna amning på egen hand och samtidigt försöka börja skapa oss en ny vardag. 

De första dagarna gick jättebra. Vi behövde bara sondmata en gång och sedan ammade Aaron med nappen. Några gånger lyckades vi till och med utan amningsnapp. Sedan kom BVC på hembesök och konstaterade att vår lille kille inte gick upp i vikt som han skulle. De rådde oss till att börja mata varannan timme. Vi blev såklart genast oroliga och bokade upp en tid med Katarina så snart som möjligt. 

Väl på besök hos henne kunde vi konstatera både bra saker (vi ammade med både amningsnapp och utan) och dåliga saker (han hade fortsatt minska i vikt). På något sätt gjorde dock besöket att jag fick en mental spärr. Plötsligt kunde vi varken amma med eller utan napp. Min rikliga mjölkproduktion halverades och vi fick koppmata varannan timme dygnet runt fredag till måndag då det var dags för nytt återbesök på amningsmottagningen. Alla fina och lyckliga känslor var bortblåsta och allt kändes nattsvart. 

Tillbaka på amningsmottagningen fick vi träffa en barnmorska som jag inte alls trivdes med. Lustigt nog gjorde det mig jävligt beslutsam och jag tänkte att om det här ska gå så måste jag fixa det själv. Sedan dess har vi lyckats amma utan amningsnapp flera gånger och vi kan åter igen börja se det ljusa och vackra i tillvaron. Jag hoppas verkligen att vi har varit på botten och nu sakta är på väg mot ytan igen. Säkerligen kommer det komma många mer bakslag men dem tacklar vi då. 

I allt elände finns det dock ljusglimtar. Vår underbare son till exempel. Älskade lilla Aaron. Herre min skapare vad fin han är! När jag ligger och tittar på honom blir jag så tacksam, ödmjuk och förundrad över att det var han som låg inne i magen och väntade på att få komma ut. Jag hade aldrig trott att han skulle vara så perfekt. Jag mår faktiskt fysiskt dåligt när jag är borta någon lägre stund från honom (alltså typ när jag sitter i köket och äter mat och han ligger i sovrummet).

Och så har vi Kristoffer. Jag är så otroligt tacksam över Kristoffer. Varje dag. Han har peppat och stöttat oss genom två jävligt svåra veckor. Han har lagat massa spännande mat, hållit koll på när jag ska mina mediciner, läst en massa bra råd och tips ur få-barn-böcker och mycket mycket mer. Han har aldrig behövt någon inkörningstid för att träna på att vara pappa. Han blev det direkt när Aaron föddes. 

De båda gör mig så makalöst stolt över vår lilla familj. Varje dag, varje sekund, i varje fiber av min kropp. 

Aaron

Är det du, är det du, allra käraste barn,
som har kommit till sist ändå.
Om du kunde begripa, vad jag längtat,
men det kan du visst aldrig förstå.

Tänk att du skulle komma till sist
det vågar jag väl knappast tro,
fast det var då min enda beständiga dröm,
som aldrig kom till ro.

Kom och sätt dig hos mig, lilla barn.
Får jag krama dig sakta ett slag?
Jag vill känna, att du är mig nära,
jag vill höra dina andetag.

Tänk, vad allting konstigt och krångligt
med ens blivit lätt att förstå.
Hjärtans allra käraste barn,
så väl att du kom ändå

//Hjärtats allra käraste barn // Harriet Löwenhjälm