Det tog en liten stund innan Aaron fick komma upp på mitt bröst men plötsligt låg han bara där och Kristoffer sa något med känslosam röst som jag inte kan minnas. Över lag så har jag väldigt svårt att minnas detaljerna för den delen. Men jag minns svagt att jag tittade på vår fina lilla pojke och var så otroligt förvånad över att han såg ut som han gjorde. Jag hade trott att han skulle vara blodig och med massa hår på huvudet (som jag hade när jag föddes). Och jag hade trott att han skulle se mer tillknycklad ut. Men han var bara så fantastiskt fin. En helt egen liten person. Alldeles unik i sig själv där han låg lugnt på mitt bröst. Efter att Aaron legat en liten stund hos mig frågade barnmorskan om Kristoffer ville klippa navelsträngen vilket han också gjorde.
Ganska snart skulle moderkakan ut och jag fick ha lustgas igen. Barnmorskan kände en massa på min mage vilket gjorde sjukt ont och hon gjorde säkert mer grejer. I vilket fall så hade jag grymt ont och allt jag läst om att "smärtan försvinner efter att barnet är fött" var totalt skitsnack tyckte jag. Jag kunde verkligen inte förstå varför de var tvungna att trycka så jäkla hårt på min mage just då.
Jag minns också svagt hur de, lite senare, kom in och skulle väga och mäta vår lille kille. Kristoffer fick vara med och assistera igen. Det var härligt att se dem båda tillsammans där. Far och son. Mina fina killar som jag älskar så otroligt mycket.
Det fanns dock inte så mycket tid eller ork till att bli känslosam där och då. Och barnmorskan började prata om att jag hade spruckit ganska mycket. Snart blev det klart att bristningen var så pass stor att jag behövde opereras. Det kändes som att ganska kort tid passerade till det var dags för mig att rullas i väg och jag befann mig i någon form av trötthetstöcken. J
Det kändes tungt när jag skulle bort på operation eftersom jag inte skulle få vara nära vår lille kille på ett tag, även om det var tryggt att veta att Kristoffer skulle få vara med honom hela tiden. Jag packades in i varma filtar och knähöga strumpor och rullades iväg på operation. (Vet att jag skakade okontrollerat en liten stund tidigare och någon kommenterade att mina ben kändes kalla.)
Jag rullades in i vad som kändes som en gigantisk operationssal med stora starka lampor i taket och ett stort team läkare. Jag pratade lugnt med alla i teamet som var väldigt gulliga mot mig. Jag kände mig bara trött och inte ett dugg orolig för sprutan (har ju nålfobi) men sa ändå att jag ville ha lokalbedövning innan jag fick ryggbedövningen. Jag fick hjälp att sätta mig upp i sängen så att bedövningen skulle sitta bättre (det gjorde asont). En ganska ung sköterska höll mina händer medan jag fick första lokalbedövningssprutan i ryggen. Jag kände nästan omedelbart hur en varm känsla spred sig i det området. Efter en liten stund sattes sedan ryggbedövningen. Gud vad fantastiskt det var! Plötsligt försvann all smärta som jag känt under hela morgonen och jag kunde slappna av helt. När den börjat verka lades jag ner i gynposition och packades in i massor av varma täcken och så spändes massa ”papperdukar” upp över mig.
Medan jag opererades och kunde jag till och med slumra till lite. Tillslut meddelade min läkare att hon var klar och att allt hade gått bra. Då var det alltså dags att flyttas till uppvaket och en sköterska rullade iväg mig genom ändlösa korridorer på källarplan. På uppvaket fick jag ligga kvar till jag kunde röra på tårna igen.
Tiden på uppvaket tog ungefär en timma och ju längre tid som gick desto jobbigare kändes det att jag hade varit borta från min son hans första fyra timmar i livet. Jag insåg plötsligt att jag hade blivit mamma och blev otroligt känslosam men det kändes inte som att jag kunde ligga och gråta över det där, mellan två äldre herrar som låg inne för att de opererat hjärtat (tror jag).
Efter en halv oändlighet (kändes det som) blev jag hämtad och körd till rummet på BB som jag då var lyckligt ovetande om att jag skulle spendera mina, Kristoffers och Aarons kommande fem dagar på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Varsågod - skriv några peppande ord!