För dig ska jag göra det tusen gånger om

Sju månader har gått. Det är väl ändå rimligt att säga att det nu är tradition för mig att skriva några ord om det vackraste jag har. Min största lycka här i livet. För dig som läser kanske det blir en aning enformigt och du kanske tror att jag snart skulle få slut på superlativ. Eller kanske att jag skulle tröttna. Faktum är att jag knappast ser någon ände på just den här, lovprisande dagboksdelen av mitt skrivande. För hur skulle jag någonsin kunna tröttna på min Aaron? Min älskade skatt.

Vore jag poet, skulle jag dikta om glittret i dina ögon. Vore jag författare skulle jag skriva noveller om dina händer, fötter och tandlösa leende. Men jag är varken poet eller författare. Jag är en helt vanligt småbarnsmamma. Som duschar för sällan, sover för lite och äter på tok för mycket godis. Som blir andfådd av att gå till affären och inte varit i närheten av att träna på nära ett år men som ändå orkar bära runt på dig under dygnets alla timmar. Som fortfarande kan känna av sviterna från din raketförlossning men skulle gå igenom samma sak igen för din skull utan att blinka. Du kan vakna varannan eller varje timme natten igenom. Du kan dra mig i håret till stråna släpper. Du kan nypa tag i skinnet på mig med sylvassa naglar så jag får röda märken. Men så ler du mot mig och all smärta försvinner. Du borrar in ditt ansikte djupt i mitt bröst och håller mig så hårt du kan. Och jag kramar dig tillbaka. Du ler mot mig och tänker att jag är rikast i hela världen. 

I somras läste jag (äntligen) Flyga drake av Khaled Hosseini. I den boken står det så vackra ord. Och jag önskar att jag kunde skriva lika gripande om dig. Men i brist på egna verser lånar jag av Khaled. För dig ska jag göra det tusen gånger om. 

Idag är du sju månader. Och jag vill göra allt för dig. Inte bara en gång. För dig ska jag göra det tusen gånger om.