Och det är starka känslor vi omfamnar nu. Aaron gör allt för att kommunicera med oss nu men tyvärr förstår vi inte allt han säger vilket gör honom upprörd. (Fullt förståeligt ändå tycker jag. Klart att han blir sur när inte hans knäppa föräldrar förstår vad han menar.)
Vi kämpar en del med maten. Att hitta saker han gillar utöver tomater, paprika, kiwi, smoothie, välling, köttbullar, spagetti och köttfärssås, pytt i panna, morötter, gurka, majs. Det är ganska svårt att vara kreativ på just de där sakerna tycker jag. Och känna att det är något näringsrikt han får i sig. Som tur är verkar det som att han för det mesta äter bra på förskolan.
Det känns som att han testar oss på ett helt annat sätt nu. Prövar vad han kan komma undan med. Han har lyckats bita mig en gång också när vi skulle gosa. Hoppas att det inte blir en ny ovana. Annars är han så rolig och testar olika saker för att få mig att skratta. Han hittar min navel med sitt lilla pekfinger och kiknar av skratt när jag skrattar och tar bort fingret. Och så gör vi om det tills han tröttnar.
Vi ägnar långa stunder åt att läsa och bläddra i böckerna. Frågar hur olika djur låter, pekar och visar med gester. Hur det ser ut när Aaron sågar brädor. När han hamrar och spikar. Hur imse vimse spindel klättrar upp trån och massa annat skoj.
Jag kan fortfarande häpna över att det var just han som kom till oss. Och att han tycker om oss. Det låter ju säkert skitfånigt men det är faktiskt helt otroligt att få känna sig så viktig för någon som betyder så mycket för mig. Det är en så mäktig känsla att få lov att vara förälder just till honom. Att få häpnas över hur han är en alldeles egen liten person. Jag gör mitt bästa för att leta likheter mellan Aaron och mig, mellan Aaron och Kristoffer. Men precis som sedan den första gången jag såg honom så är han lik bara precis sig själv. Mitt älskade stora lilla barn.
Grattis på din dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Varsågod - skriv några peppande ord!