Jag läser Vilhelm Mobergs Utvandrarna just nu och den har gripit tag i mig så som den säkerligen gjort för många före mig. Det är så mycket jag kan känna igen mig i och så mycket som är mig helt främmande. Den påminner mig om hur bra jag har det. Att jag kan vara tacksam för att jag lever precis just nu. Samtidigt kittlar den min fantasi och jag lever mig in i den värld som en gång var. Hur skulle jag känna om jag plötsligt tvingades lämna allt som var mig bekant? Och då kommer jag på att allt detta sker varje dag. Folk flyr i skrangliga båtar över Medelhavet och andra hav, från misär, till en ny värld. Förhoppningsvis kommer de få det bättre, men fler än jag kan räkna kommer stupa på vägen, flera kommer bli bespottade bara för att det kommit i land. Men det är en jobbig tanke att hålla kvar i huvudet så jag skakar av mig den och tänker på Lina Ekholm som 1848 utvandrade till Amerika istället och vem hon skulle ha varit.
Vi har pratat mycket om att åka tillbaka till USA, Kristoffer och jag. Det finns så mycket som lockar. Men det som avskräcker är nästan exakt samma saker som Kristina kände. Tänk att lämna sina nära och kära. Lämna allt som är bekant. Inte låta sina barn träffa sina mor- och farföräldrar. För även om tiderna har förändrats och avstånden krympt är det fortfarande en Ocean mellan den gamla och den nya världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Varsågod - skriv några peppande ord!