Om att vara trött, otrevlig och fokusera på allt som är lätt för attslippa känna

Nu är det lite drygt en vecka sedan Kristoffers morbror gick bort. Det har tagit ganska hårt på mig och jag har inte riktigt vetat vad jag ska göra av mig själv. Förra veckan gick jag omkring i ett töcken och tyckte att det var vidrigt att umgås med någon annan familj och vänner. Min energi var körd i botten av någon form av kombination av sorg, jobbångest och gravidhormoner. Jag gjorde mitt bästa för att undvika kollegor men jag var ju liksom tvungen att prata med dem någon gång också. Det gick bra så länge allt handlade om jobb men så fort något började bli personligt eller privat förvandlades jag till mitt mest otrevliga kantiga jag. Jag är fortfarande körd i botten, men har i alla fall lite mer energi i kroppen. Lite mer energi till att orka försöka vara glad emellanåt.

Jag har drömt sorgliga och ledsna drömmar. Jag drömmer om Stig och att han är borta. Jag drömmer om Stigs hus. Jag vaknar efter en lång natt utan att känna mig det minsta utvilad.

Jag försöker fokusera på det lätta och funderar på hur vi enklast kan flytta Stigs gigantiska akvarium hem till oss för att de stackars fiskarna inte ska behöva dö. Jag kollar vilka växter som kan överleva i huset och tar hem resten. Jag hjälper Kristoffer med att röja lite i huset så att det kanske inte ska kännas allt för jobbigt för de två inneboende killarna som bor i Stigs hus och som har sina familjer i Danmark och Slovakien och som måste ha en svinjobbig situation nu.

Jag gör allt jag kan för att slippa tänka på att jag aldrig kommer få träffa Stig igen. Jag slår bort tanken på att han var en av de få personerna som läste min blogg. Som skickade sms efter att ha läst något inlägg. Det senaste handlade om hur han ville ha sticklingar från min blomsterlönn. Skottet är taget och satt i kruka men det kommer att vara kvar hemma tillsammans med hans mobil som aldrig mer kommer att skicka något meddelande till mig.