fredag 11 december 2015

Tredje trimetern och v.29+2

Om sista veckan (sista veckorna) i andra trimetern avslutades med lätthet så började den tredje trimetern desto tuffare. Efter förra söndagens adventsmys här hemma så var jag fullkomligt slutkörd i kroppen. Tisdagen efter inledde jag dessutom dagen med att kräkas. Fräscht. Jag vet fortfarande inte riktigt om det beror på graviditeten, tröttheten eller en släng av någon lättare magsjuka. Aaron har dessutom varit sjuk, även om han inte inser det själv, och det tar på krafterna att underhålla en levnadsglad blivande tvååring. Jag kan inte få bort tanken på att han tycker att jag är dödens tråkig jämfört med förskolan. Och så spinner jag vidare på den tanken och inser hur trist jag kommer att vara med en liten bebis fastklistrad vid kroppen. Där och då kunde jag inte förstå hur jag skulle kunna orka med att jobba i 7,5 arbetsveckor innan jag går hem. 

Men. Den här veckan har varit helt annorlunda. Tack och lov. Jag känner mig lätt om än oändligt ovig i kroppen och den där känslan av att faktiskt ha en bebis i magen som är i vägen när jag ska böja mig, ta på skorna och sånt, har inte infunnit sig än. 

Det märks att det här är en annan graviditet. Inte speciellt konstigt förstås, men eftersom förra gången är allt jag har att jämföra med så gör jag ju också det. Bbrons specialitet är att sparka hårt upp mot revbenen och magsäcken lagom när jag ska gå och lägga mig. Det gör det väldigt svårt att somna då. Likadant är det när jag vaknar mitt i natten och inte lyckas somna om tillräckligt fort. Då är hen där och håller mig sällskap med omilda rörelser.

Annars mår jag faktiskt himla bra just nu. Jag lyssnar på förlossningspodden och känner mig riktigt peppad för förlossningen. När jag däremot läser förlossningberättelser (vilket jag trillar in på lite då och då – nu senast var det Paula Uribes jag läste) så känner jag mig inte lika peppad. Jag ser på inget sätt fram emot att återvända till BB-rummet, samtidigt som tanken på att ta hem en liten nykläckt unge är minst lika skrämmande.

Tanken på resan till sjukhuset (bil företrädesvis och inte ambulans den här gången) gör mig extremt osugen på att föda barn igen. Jag vill verkligen VERKLIGEN inte sitta och behöva hantera några helvetesvärkar i bilen. Jag vill liksom bara bli teleporterad till en skönt rum, få lite lustgas när det är som värst, krysta några gånger och sedan få upp min lilla skatt på bröstet.

Jag ska försöka ha en målbild att jobba för tror jag. Lista saker på sådant jag vill ha och kanske framförallt sådant jag INTE vill ha. Jag har redan börjat men den fylls gradvis på hela tiden. Ska bli skönt när vi har aurora-samtalet i januari/februari så att vi kan prata igenom en tydligare plan med sjukvårdspersonalen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Varsågod - skriv några peppande ord!