Boråsbesök och v.19+0

Det här inlägget blir någon form av salig blandning av allmän uppdatering och gravidsnack. Here we go.

Igår var en riktigt härlig dag. Solen sken från en klarblå himmel och jag hade sedan tidigare bestämt mig för att ta en föräldradag tillsammans med Aaron för att hälsa på min kusin i Borås. Snacka om lyckoträff! Vi hade en superdag från början till slut. Jag och Aaron åt frukost i lugn och ro innan vi packade ihop allt och tog bilen till Borås Borås. Jag var lite nervös inför att köra själv med Aaron en hel timma och laddade upp med all underhållning och mat jag kunde komma på. Det var helt tyst i baksätet och när vi hade kommit upp till Mölnlyckemotet (eller vad det nu kan tänkas heta) upptäckte jag att Aaron hade somnat. Sedan sov han resten av bilresan.

Väl framme var det bara att njuta av allt härligt som dagen bjöd på - fika, lek på lekplatsen, smaskig lunch, promenad i området, och så lite bus och avslutning med middag. SÅ himla himla bra allting. Och så härligt att tänka på att det bara kommer skilja ett år mellan Aaron, hennes Oscar och vår lilla Bberon (arbetsnamn på bebis nr 2).

På kvällen när vi kom hem var jag dock helt slut i kroppen och kunde verkligen märka av graviditeten. Faktum var att jag märkte av den så mycket att när jag klagade lite på det på jobbet idag föreslog mig kollega att hon skulle göra morgondagens inventering istället för mig. Det kändes först ganska fånigt men nu när jag ligger här hemma i sängen och känner mig trött av att bara ha suttit på en kontorsstol hela dagen, så är jag väldigt tacksam över att jag inte ska sitta i en bil 6h i morgon och dessutom promenera runt hela Hallsbergs bangård.

Idag gick vi in i v.20, dvs jag är i v.19+0. Jag känner mig för det mesta pigg och mår toppen, men jag blir också mer trött och känner att fogarna håller på att luckras upp (tyvärr bästa sättet jag kan beskriva det på). Jag kan inte gå så fort som jag brukar och när jag cyklar känns det som att jag har varit ute på världens tuffaste ridpass dagen innan. Jag tänker hela tiden att jag borde bli bättre på att röra på mig, göra knipövningar, någon form av gravidpilates och massa sånt. Men det verkar alltid vara något som kommer i vägen. Ofta är det soffan...

Energitjuvar

Jag brukar försöka undvika att vara allt för nära människor som stjäl min energi. Negativitet kan jag klara mig utan och jag tycker att jag behöver all positiv energi som jag kan få. Jag är dessutom väldigt lättpåverkad av hur människor mår så det är ytterligare en anledning till att jag vill vara nära de som har en övervägande positiv livssyn. Själv är jag lite osäker på om jag utstrålar positiv eller negativ energi. Förmodligen beror det mycket på vad jag själv utsätts för eftersom jag tyvärr är ganska dålig på att vända negativ energi till någon form av  positiv kämparglöd. En kollega sa att hon tyckte att jag hade en lugnande effekt på henne ibland och det var så härligt och så oväntat eftersom jag ser mig mer som någon som ger motsatt effekt. Kul i alla fall. 

Idag var dock tyvärr en sådan där dag när jag var på ganska bra humör och sedan fick en riktig kalldusch av någon som likt en dementor (energitjuv de lux!) sög ur all min glädje. Hade jag haft ett stort paket choklad kanske det hade hjälpt men nu hade jag inte det. Istället försökte jag göra något konstruktivt. Skriva ner alla defensiva och elaka tankar och sedan möblera om mitt skrivbord. Det gick ganska bra. Men inte tillräckligt. Jag undrar om det finns någon strategi jag skulle kunna använda för att inte bli så påverkad av människor. Är det så här för alla liksom? Hur gör ni? Jag vill inte gå omkring och vara skitföbannad/ledsen/deprimerad/vad-det-nu-kan-vara en hel dag bara för att någon annan råkar ha en dålig dag eller säger något tanklöst. Min teori är att jag ska tillåta mig själv att vara nedtryckt/arg/etc. en stund och sedan släppa det men än så länge kommer jag inte riktigt till det där stadiet när jag kan släppa det... 

Vi har en datasamordnare på jobbet som jag pratar med ibland och utöver att ha en fantastisk telefonröst så gör hon mig alltid lugn, självsäker och fylld av framtidstro. Men jag kan liksom inte med att ringa henne när det inte handlar om projekt för att hon ska vara min personliga terapeut i energitjuv-ärenden :) Får väl köpa några självhjälpsböcker och lära mig ta hand om mig själv helt enkelt. 

10 år

För tio år sedan träffade jag den här mannen som jag senare bestämde mig att dela resten av livet med.

En Nollmiddag, en stulen hatt, ett biobesök och en promenad i hela stan och plötsligt var det bara vi.

Vi har skrattat. Vi har gråtit. Vi har rest runt. Vi har flyttat runt. Vi har gift oss. Vi har köpt bil. Vi har köpt hus. Vi har fått världens underbaraste lilla barn tillsammans. Och snart får vi åter igen bli föräldrar.

Vi har delat så mycket och jag är så glad att det är just dig jag får dela allt det här med. Det är häftigt att tänka på allt vi har kvar att uppleva. Trots att vi har olika intressen har vi samma drömmar.

Jag älskar dig Kristoffer!

v.18+0

Okej, det känns som att det börjar bli dags att ägna den här graviditeten lite mer uppmärksamhet nu. Förra gången var jag mycket noga med att fota magen varje vecka med förhoppningen om att göra någon form av bildspel. Det där sistnämnda har tyvärr inte hänt än, men oavsett så känner jag att den där lilla filuren i magen behöver ägnas lite uppmärksamhet. Så jag kastar mig in i det direkt. Här kommer den bästa bilden på magen som jag lyckats ta. Inte så vidare lyckad men jag får fortsätta öva tänker jag.

Så. Vad händer egentligen? Well. Jag är i v.19 (18+0) idag och börjar äntligen må ganska bra. Från v.9 (a.k.a gravidveckan från helvetet) och fram till typ v.16 har jag mått ganska skitdåligt faktiskt och sommaren var långt ifrån angenäm även om jag visserligen var lite tacksam över att det inte var så varmt eftersom jag mådde som sämst de dagarna när det var varmt. Jag har mått lite konstant småilla hela tiden även om jag inte har kräkts så där värst mycket. De gånger jag kräkts har varit på kvällen om jag ätit för mycket eller om jag inte lyckats äta tillräckligt snabbt på morgonen.

I fredags var vi på RUL och allt såg bra ut. Vi hade bestämt oss för att inte fråga om barnmorskan kunde se vilket kön bebisen har eftersom vi inte tyckte att det gav oss någonting alls förra gången. Det blev varken lättare att knyta an eller att komma på namn så därför känns det ganska meningslöst att ta reda på det den här gången. Dessutom irriterade jag mig ganska mycket på folk som höll på att köna bebisen sist. T.ex. en kollega som, när hen fick reda på att vi väntade en pojke, sa "pojkar är värst". Kul. Verkligen. Nej tack, det vill jag inte ha igen.

Jag skriver graviddagbok den här gången också (en helt privat alltså, som jag inte tänker dela med mig av, sorry) och det är häftigt att jämföra allt som sker i kroppen och alla tankar nu och då. Jag har ju liksom egentligen bara det att gå på känns det som. Så småningom har jag tänkt börja läsa lite böcker på ämnet graviditet/förlossning/förberedelser men tills vidare har jag i alla fall börjat lyssna på den fantastiska förlossningspodden (verkligen jättebra pod som finns på iTunes - hett tips).

Så. Ja, men det räcker väl så som ett första ordentligt graviditetsinlägg? Jag har ju inte ens kommit halvvägs så det finns många veckor kvar att avhandla :)

Öströö gård

I lördags var vi tillsammans med några kompisar på Öströö Fårfarm utanför Varberg/Tvååker. Det kändes helt okristligt långt att köra dit men det var absolut värt det. Varje gång jag kommer ner över de halländska fälten så får jag hemlängtan och vill flytta söderut. Jag vill bo nära öppna fält med utsikt. Men. Det var inte det jag skulle skriva om. Från Tvååker körde vi i alla fall på små vackra vägar omgärdade av alléer och bokskogar till vi kom fram till en öppning där Öströö gård vilade på mycket välskötta marker.

Vi gick in med barnen (skiljer knappt två månader på Aaron och deras lille) i hagen så att de skulle få klappa på fåren. Men minst lika kul var förstås att få klättra fram och tillbaka över trappan som utgjorde ingången till fårens hage. (Extra kul för oss vuxna blev det dessutom sedan när vi fick reda på att de väntar sitt andra barn knappt två veckor efter oss. Alltid skoj med vänner som har barn i samma åldrar. Och alltid skoj att få reda på vänner som väntar barn.)

Efter en alldeles lagom dos fårklappande gick vi in i hantverksbutiken. Måste varit världens lugnaste och tålmodigaste får förresten. Även om Aaron var jätteduktig på att klappa och inte skrämma så tänker jag att det är många barn som inte alls är på det sättet. Plus att det måste vara lite tröttsamt med massa barn som varje dag kommer och vill klappa, även om barnen är snälla.

I butiken hittade jag i alla fall en fårskinnspläd som vi köpte för dyra pengar. (Eller alltså nej den var väl inte dyr med tanke på arbetet bakom men det är fortfarande mycket pengar) Tanken var att Aaron skulle fått det när han var liten bebis men det blev liksom aldrig av så nu äntligen köpte jag det själv. Efter det satte vi oss under de stora träden och mumsade på picknickmaten som caféet erbjöd. Komplett med rödvitrutig duk och korg och allt. Lite för mycket getingar men annars väldigt trevligt.

Efter maten åkte vi för att titta på de talande stenarna men fick lite snopet vända då det stod en stor skogsmaskin och blockerade vägen. Jaha. Jaja. Men vi hämtade oss snabbt och åkte hem till våra vänner där vi spenderade resten av dagen och blev dessutom bjudna på fin fin kvällsmat i form av grillat lam och svamprisotto. Grymt bra dag alltså!

Lite blommor

Tillåt mig att få presentera några av våra blommor här hemma. Det är fortfarande ett gäng fönsterbrädor och andra skrymslen och vrår som väntar på att få fyllas men här kommer en liten kavalkad bilder på sådant som jag tycker är vackert just nu.

Vi börjar med en liten planta som jag är mycket stolt över. Min lilla elefantöra som jag fick av min kompis Marika och som nu till och med har ynglat av sig. Det verkar trivas bra då den missköts lite grann eftersom jag hanterar mina växter varsamt i perioder för att sedan glömma bort dem totalt. Men jag är i alla fall väldigt tacksam över den här lilla varelsen och hyser höga förhoppningar om dess framtid.

Sedan går vi direkt vidare till ett annat lyckokast. Vår fantastiska blomsterlönn som levererades knappt som mer än några blad i gåva av våra (numera) grannar under sommaren 2013. Den klarade sig fint men en en vecka utan vatten sommaren 2014 gjorde att jag blev tvungen att beskära hela växten ta ett nytt skott (heter det ens så?) från den enda levande grenen. Denna vårdade jag sedan ömt och den växte och frodades utan dess like. En liten omplantering och plötsligt var den över metern hög och fick flytta ut nu under sommaren 2015 för att lugna ner sig. Och nu börjar det snart bli dags för ytterligare en omplantering och att testa att själv ta lite skott från den. Den har i alla fall stora gröna lönnblad och får massor av blommor i underbart orange färg.

Och så så tar vi en titt på två lite nyare växter som jag fullkomligt älskar. Den första är en nästan svart blomma. Rödbladig oxalis tror jag att den heter och den är fullkomligt ljuvlig i all sin mörka mäktighet. Jag köpte den nu under sommaren och hoppas att den ska trivas bra där den står.

Och sedan har vi en småbladig liten sak som jag inte har en susning om vad det är för något. Små nästan runda blad har den och ser på det hela taget väldigt yvig och vild ut vilket jag tycker är härligt. Jag vet dock inte riktigt hur jag ska få reda på vad det är för sort och hur jag ska ta hand om den. Får väl hänga loss i lite blomsteraffärer och spana efter samma växt gissar jag. Den står för tillfället planterad i en mossangripen terakottakruka och det tycker jag att den gör sig så himla bra i.

Sist men inste minst måste jag ju visa en av alla våra tomatplantor (har faktiskt tappat räkningen på exakt hur många vi har men det är ett ordentligt gäng i alla fall). Det är så roligt att Aaron bara kan gå omkring och plocka dem bäst han vill. Vi kommer definitivt att sätta tomater nästa år också. Men kanske inte riktigt lika många utan satsa på några få och försöka driva upp dem i god tid så att de hinner börja mogna lite tidigare.

3 blir 4

Det här är ett inlägg som jag har dragit mig för att skriva. Trots att alla de jag träffar varje dag vet så är det på något sätt som att det blir mer officiellt om jag skriver det här också. Lite märkligt eftersom det ändå är försvinnande få som läser min blogg. Och de som jag tror läser den vet redan.

Vad som kanske inte borde vara en så stor grej har jag själv gjort till ett berg jag måste bestiga. Och jag har rätt dålig kondis vill jag meddela...

Så dags att ta tjuren vid hornen. Here we go. På midsommarafton i år tog jag testet. Det var positivt. Hela sommaren har jag mått svindåligt och även om det känns mer overkligt den här gången så skvallrar min växande mage om att det snart sker en stor förändring. 

Idag var vi på RUL. Och det är ingen tvekan om saken. I februari blir jag och Kristoffer tvåbarnsförälsrar och Aaron blir storebror.

Det känns fantastiskt men samtidigt som att det inte är på riktigt. Det är så många känslor som är annorlunda den här gången jämfört med för två år sedan. Då ville jag skrika ut till alla i hela världen att min kropp gick omkring och producerade liv. Den här gången vet jag inte hur jag ska berätta för folk och mumlar och ser ner i marken när jag känner att jag "måste" berätta. Förra gången ville vi göra alla tester, ta reda på allt som gick att ta reda på. Den här gången förstår vi inte vad det skulle tillföra utan tar allt som det kommer. Detta i sig skapar också lite knäppa tankar jämfört med förra gången. Ibland bubblar det liksom upp tankar som säger att vi jinxar allt genom att inte göra som sist. Förra gången visste vi inget om hur en förlossning går till (nej vissa saker går inte att läsa sig till även om vi -trust me- försökte). Den här gången ska vi gå på aurorasamtal och prata med barnmorskan vad vi kan göra om vi inte hinner till BB och barnet måste födas hemma. 

Folk frågar om jag är mer orolig den här här gången men jag svarar nej. Egentligen är jag både lugnare och mer nervös den här gången. Det är svårt att förklara. Jag ska se om jag kan göra ett försök i ett annat inlägg. 

Nu vill jag bara säga. Jag mår bra. Vi mår bra. Och vi längtar till februari. 

Saker vi gjorde i när det fortfarande var ganska varmt ute

Sommaren känns ganska långt borta just nu. Men eftersom jag satt och gick igenom lite bilder från i somras och passade på att ladda upp på mitt flickr-konto så tänkte jag att vi kunde ta en titt på hur det så ut.

Sådant jag tänker på just nu

Det märks att vi går mot kallare tider. Det är fortfarande mörkt när jag vaknar och mot kvällen får vi börja tända upp i huset för att inte anstränga ögonen. Nästan varje dag när jag åker till jobbet ligger dimman trollsk och beslöjande vacker över älven. Jag tänker ofta att jag borde ta med mig kameran och dokumentera allt det vackra. Men min väska är tung nog som den är och för att få några riktigt bra bilder skulle jag behöva gå en bit bort från pendeln vilket betyder att jag skulle behöva vara på stationen tidigare. Och jag är ganska bekväm av mig. Så i stället för att släpa med mig kameran försöker jag lägga på minnet hur det ser ut när dimmorna dansar över vattenytan, när solen silas genom de låga molnen och ger ett gyllene sken över allt. 

Jag vill att det ska sluta

Nej nu får det räcka. Jag klarar det inte mer. Hela mitt facebookflöde är fullt av vänner och bekanta, vänners vänner och bekantas bekanta som delar bilder. Bilder på misshandlade eller döda djur. Bilder på döda barn. Bilder på människans ondska. Och jag fixar det inte längre. Det är mitt eget barn jag ser ligga framstupa i sanden. Om och om igen spelas bilden upp från en trasig projektor i huvudet. Jag kommer inte bort från det. Och jag klarar det inte. Det spelar ingen roll vad jag gör för jag kan aldrig sudda bort bilden. Jag kan skänka hur mycket pengar som helst, jag kan ge bort kläder och mat bäst jag vill. Men kan inte få bort bilden av mitt döda barn från näthinnan. Snälla sluta. Jag vill inte se mitt barn ligga där i sanden utan att andas. Jag tänker inte dela bilder på ditt döda barn. Och jag vill inte att du ska dela bilder på mitt döda barn heller. 

Jag försöker påminna mig själv om att jag har mitt barn kvar hos mig. Han ligger där och sover tryggt i sin säng. Han är inte rädd. Han är inte hungrig. Han behöver inte frysa. Och jag är så jävla tacksam för allt det där. Att känna mig jävligt tacksam är det enda jag kan göra just nu verkar det som. Jag är tacksam över att jag har mitt barn hos mig. Jag är tacksam över att han inte ligger framstupa på strand. 

Utvandrarna

Jag läser Vilhelm Mobergs Utvandrarna just nu och den har gripit tag i mig så som den säkerligen gjort för många före mig. Det är så mycket jag kan känna igen mig i och så mycket som är mig helt främmande. Den påminner mig om hur bra jag har det. Att jag kan vara tacksam för att jag lever precis just nu. Samtidigt kittlar den min fantasi och jag lever mig in i den värld som en gång var. Hur skulle jag känna om jag plötsligt tvingades lämna allt som var mig bekant? Och då kommer jag på att allt detta sker varje dag. Folk flyr i skrangliga båtar över Medelhavet och andra hav, från misär, till en ny värld. Förhoppningsvis kommer de få det bättre, men fler än jag kan räkna kommer stupa på vägen, flera kommer bli bespottade bara för att det kommit i land. Men det är en jobbig tanke att hålla kvar i huvudet så jag skakar av mig den och tänker på Lina Ekholm som 1848 utvandrade till Amerika istället och vem hon skulle ha varit. 

Vi har pratat mycket om att åka tillbaka till USA, Kristoffer och jag. Det finns så mycket som lockar. Men det som avskräcker är nästan exakt samma saker som Kristina kände. Tänk att lämna sina nära och kära. Lämna allt som är bekant. Inte låta sina barn träffa sina mor- och farföräldrar. För även om tiderna har förändrats och avstånden krympt är det fortfarande en Ocean mellan den gamla och den nya världen.