Aurorasamtal

Idag var jag och Kristoffer i väg på ett aurorasamtal på Östra sjukhuset här i Göteborg. Det innebar att vi fick prata med en läkare/barnmorska om vad vi skulle kunna vidta för åtgärder för att få en bättre förlossningsupplevelse den här gången. Det var ursprungligen inte vårat eget förslag utan det var något som min gynekolog och också min sjukgymnast rekommenderade att jag skulle ta upp vid inskrivningssamtalet om jag blev gravid igen. Och jag måste säga att jag är så himla tacksam för det och för den svenska sjukvården. Vanligtvis är det främst kvinnor med stor förlossningsrädsla som besöker auroramottagningen eller sådana som haft komplicerade tidigare förlossningar. Vi tillhör väl egentligen inte någon av de grupperna även om Aarons förlossning var traumatisk. (När vi var där fick vi även reda på att det ofta är kvinnor med väldigt utdragna förlossningsförlopp tidigare som kommer dit.)

Hursomhelst. Vi visste väl inte riktigt vad vi kunde förvänta oss. Tänkte att vi kanske skulle få lite bra tips på vad vi kan göra om allt går så fort så att barnet behöver födas hemma. (Vi är ju båda extremt inställda på att det kommer att gå fortare den här gången och alla barnmorskor vi pratat om verkar också vara av den uppfattningen.) Men nej det var lite mer avancerat. Karin som vi träffade hade verkligen läst igenom alla mina journaler och brev som vår BM på MVC skickat och sådde fröet att för oss kanske det skulle vara lämpligt att starta igång förlossningen genom att ta hål på hinnorna när tappen är mogen. Något som vi kanske skulle börja testa någon veckan innan BF. Hon gick igenom hur hela processen skulle gå till och förklarade allt så lugnt och tydligt medan vi bara satt och gapade. Att ta kontrollen över förlossningen på det sättet var verkligen inte något vi ens övervägt, eller fattat var ett alternativ. Medan Kristoffer direkt tyckte att det lät som en fantastisk idé var jag lite mer tveksam. Jag vet inte alls hur jag ska förklara det, men det känns liksom inte som att jag har rätt att bestämma när mitt barn ska få födas. Och så vill jag ju gärna att bebisen ska komma så sent som möjligt och det känns ju som att sannolikheten för det minskar ordentligt med den här planen. Samtidigt vill jag ju på inget sätt att varken jag eller Kristoffer ska behöva gå igenom en så kaotisk upplevelse, som Aarons förlossning innebar, igen.

Den 20/1 ska vi träffa henne igen och lämna besked på hur vi ska göra. Så nu ska vi tänka igenom alla för- och nackdelar, fundera över hur vi känner inför den här planen och bara sortera tankarna lite. Jag vet inte riktigt vad vi kommer att landa i men jag känner mig så lugn och så otroligt peppad inför förlossningen nu. När vi åkte hem efter samtalet var det som att vi båda var fyllda med massa oförklarlig energi och det kändes så fint. (Och då mötte vi ändå en ambulans med blåljusen på och bara log i samförstånd.) Att få prata med någon som är så kunnig, påläst och som verkligen tar sig tid att lyssna är helt fantastiskt. Tanken på att ha en ordentlig plan tilltalar ju också ingenjören i både mig och Kristoffer på ett sätt som jag inte riktigt kan förklara. Inspirerad av alla tankar på planer bokade jag dessutom in oss på en svindyr profylaxkurs så nu känner vi oss mer redo än någonsin.

I morgon ska vi till MVC och kolla hur jag och Bbron mår och jag tror att vi ska börja mäta lite mer nu också (för visst måste det ändå vara dags att kolla det nu?) Jag vet inte om bebisen har fixerat sig än men jag kan i alla fall känna att den har mycket mindre plats eftersom jag inte får så hårda sparkar längre.