söndag 28 februari 2016

Förlossningen del 2

Och här kommer fortsättningen på min förlossningsberättelse. Del 1 finns här.

17.00 tycke jag att det började kännas som att det snart blir jobbigt så ber om EDA. Helena föreslår lustgas medan vi väntar och vill att jag ska hoppa tillbaka på sängen så hon kan kolla ctg. Jag är sjukt osugen men gör det ändå. Mycket svårare att hantera värkarna i sängen än på pilatesbollen men gör vad jag kan och kan inte låta bli att känna mig lite imponerad över just det faktum att jag faktiskt försöker. Har en bild av Gudrun Schymans andning under hennes förlossningsfilm som jag utgår från för att andas lugnt och ljudlöst. Skum grej men det funkade att se det framför sig. Kristoffer peppar genom att påminna om andning, känna mig tung och annat. Han kan inte komma åt att trycka eller massera i sängen men det hjälper att han bara pratar med mig. 

17.?? Får meddelat att narkosläkaren är upptagen med ett akut kejsarsnitt och inte kan komma på 30min. Jaha där sket det sig tänker jag som genast inser att det kommer inte hinnas med någon EDA utan att jag får klara mig på egen hand. Igen. Jag profylaxandas i lustgasmasken och fokuserar med all kraft på det. Nu har värkarna eskalerat och kommer tätt och gör mig helt slut i kroppen. Jag tappar helt tidsuppfattningen och vad som händer runt omkring. Fokus är att andas så ljudlöst som möjligt, slappna av i käke och axlar och hålla i lustgas-masken.

Sen kommer det där skedet som är svårt att beskriva. När allt sker på en och samma gång. Att jag är medveten och omedveten om vad som händer i kroppen och runt omkring. Jag hör chocken i Kristoffers röst när han inser att det kommer att komma en bebis väldigt snart och han kan inte fatta att det gått så fort (igen!), jag hör barnmorskorna och koncentrationen i deras röster, jag känner lukter. Men mest känner jag bebisen. Hur den rör sig. Det är helt annorlunda mot med Aaron men jag kan ändå inte sätta ord på det. Jag tar av mig masken för att kunna lyssna på barnmorskornas instruktioner. De är tydliga med när jag bara ska andas och när jag får trycka på och det känns jättebra att få så klara besked mitt i allt som gör ont.
Kristoffer är nära mitt ansikte och en barnmorska håller i mitt högra ben och stöttar mig där samtidigt som alla i rummet känns märkligt synkade. Det gör ont men jag känner inte att det är ohanterbart. Plötsligt är hon ute och jag får en helt absurt stor energiboost och all smärta försvinner. Så var det verkligen inte förra gången då jag var helt slut och hade ordentligt ont efteråt. 

Det är en tjej! konstaterar Kristoffer lyckligt. Hon är blåvit, blodig och skitig med massa svart hår. Och hon skriker! Högt. Underbart. 

17.58 tittade hon ut. Alltså bara två timmar efter att vi tagit hål på hinnorna. Klart att hon var tvungen att slå sin storebrors tid :)
20160223-IMG_659020160224-IMG_6592
Eftersom bebisen haft navelsträngen runt halsen på slutet och därför var tvungen att komma ut lite snabbare än vad barnmorskan egentligen ville så sprack jag lite. Så jag blev sydd den här gången också men det var bara en ytlig bristning så det var en helt annan sak än operationen sist. 

Hela förlossningen var en fantastisk (ja, trots att det gjorde ont) upplevelse och det känns som att vi fick en ordentlig revanch mot förra gångens trauma. Visst känner jag mig snuvad på EDAn men samtidigt är jag så nöjd med att vi kunde använda de verktygen vi fick på profylaxkursen. Vi hjälptes åt tillsammans och hur klyshigt det än låter så jobbade vi som ett riktigt bra team och det är en så fin känsla att bära med sig.

Nu väntar bara det svåra. Komma på ett namn!

Förlossningen del 1

En förlossningsberättelse om när vår dotter föddes. Det blev ganska mycket text så jag delade upp det i två inlägg.

På måndagen (22/2) hade vi tid för kontroll för att se om livmodertappen var mogen och jag var tillräckligt öppen för att kunna starta förlossningen genom att ta hål på hinnorna. Det visade sig att min kropp var redo (nästan utplånad tapp och 2-3cm öppen). Så vi fick inbokat igångsättning den första lediga tiden vilket var kl 15.00 tisdagen den 23/2. Alltså. Känslan av att åka hem med ett papper med en tid på när ens förlossning kommer att starta - den är väldigt väldigt märklig. 

Tisdag förmiddag var konstig. Jag lämnade Aaron som vanligt på förskolan och grät en skvätt över att om jag dog så skulle jag aldrig få träffa honom igen. Märkligt hur ens logik fungerar ibland... Resten av dagen tog vi det lugnt. Handlade lite, jag sorterade bilder, kolhydratladdade och försökte kurera våra onda halsar genom att dricka mängder med te. (Fortfarande inte helt friska och Kristoffer blev dessutom sämre igen så det kändes inte som en helt optimal uppladdning)

Kl 15.00 kom vi fram till Östras Normalförlossning. Vi fick ringa på klockan och se allt som vi inte sett förra gången. Där var det lugnt och vi blev visade till ett rum med orden att vi kom precis vid ett skiftbyte och att snart kommer en barnmorska.

Jaha. Så det är alltså så här ett förlossningrun ser ut tänkte jag som inte mindes ett skit från rummet Aaron föddes i. En "inplastad" säng och en vägg med massa sladdar och grejer bakom. That's it ungefär. Skittråkigt rum helt enkelt. Och långtråkigt att vänta. Jag var ju liksom inställd på att 15.00 så tar de hinnorna så det kändes lite snopet.

15.15 kom en barnmorska in och förklarade att hon precis skulle gå av sitt skift men att hon skulle starta igång ctg-apparaten och köra en kurva. Det är tydligen standard. Jag hade varit lite skraj för att ha på mig ctg:n för jag tyckte den såg mäkta obekväm ut men det var inte få farligt. Den skulle i alla fall hålla på och mäta i typ 20min så det blev en ganska långtråkig historia. Kristoffer roade sig med att försöka klura ut vad vi kunde läsa ut av den. Samtidigt kändes det lite roligt att få vara med om sådana saker som de flesta är med om under sin normala sjukhusförlossning.

15.45 Barnmorskan Helena kommer in och kollar ctg-kurvan och presenterar sig och vad hon ska göra. Hon säger att bebisen ser ut att må bra vilket känns fint. Vi tycker direkt väldigt bra om henne. Hon sätter en kanyl i handen på mig och tar blodprov som standard i fall något akut händer med mig. Kanylen får sitta kvar för den kan användas om jag behöver värkstimlulerande eller något annat härligt. Jag berömmer mig själv för att jag är så duktig när hon sätter nålen trots att det är läskigt och hyfsat oskönt. 

16.00 tar hon hål på hinnorna och sätter fast en skalpelektrod på bebisens huvud. Det blir varmt och härligt och jag får ta på mig ett par osexiga nättrosor och landstingets bästa blöja. Sedan ska en ny ctg-kurva köras för att se hur bebisen svarar på vattenavgången. Också standard verkar det som. 

16.15 Börjar få lite molvärk. Kristoffer går till Apoteket för att köpa halstabletter. Jag ber om att få in en pilatesboll och värmekudde så fort ctg-apparaten kört färdigt.

16.45 börjar få tydligt urskiljbara värkar. Kristoffer kommer tillbaka. Han får börja testa att trycka över höftbenen (lite svårt att förklara) vilket fungerar bra. Jag fokuserar på andningen och lyckas riktigt fint med både det och avslappningen. Sitter och gungar på pilatesbollen med värmekudden på ryggen och lutar mig mot sängen. Känns faktiskt helt okej men lite läskigt eftersom jag känner igen allt som händer i kroppen så himla väl.
20160223-IMG_6558
Slut på del 1

torsdag 25 februari 2016

Fröken Ekholm är här

Nu är hon här! Den 23/2 kl 17.58, bara två timmar efter vi tagit hål på hinnorna, föddes vår dotter. 3960g tung och 50cm lång. Hon är så olik Aaron med allt det mörka håret, sina ljud, sitt stora sugbehov och allt möjligt annat. Det känns knäppt att säga "hon" för vi trodde ärligt talat mer på en kille. Men tji fick vi för istället har vi nu en alldeles underbart perfekt liten flicka. Vi känner oss makalöst stolta och lyckligt lottade över vår lilla familj. 
Förlossningen gick otroligt bra och jag kan inte riktigt förstå hur olik denna var från Aarons förlossning, det enda som var likt var att denna också gick i raketfart. Det känns så jäkla fantastiskt och jag lovar att skriva något om det. 

Nu ska vi njuta av varandra. 

måndag 22 februari 2016

fredag 19 februari 2016

Bugaboo Donkey Duo

Okej, nu bryter jag min blogg-paus. Igen. Men jag måste bara få visa vad som kom idag.

För i morse kom den äntligen. Vår sprillans nya dubbelvagn. En svart Bugaboo Donkey Duo med petroliumfärgad sufflett. Jag har monterat den alldeles själv och är faktiskt lite imponerad över mig själv. För det var liksom inte bara en barnpotatis att göra det. Vi beställde den från Holland och det var hur smidigt som helst även om jag var jätteorolig när jag packade upp den för att jag tänkte att jag hade gjort något fel i beställningen. Men den verkar vara komplett.
Bugaboo Donkey DuoBugaboo Donkey Duo
Jag är faktiskt mega-pepp över tanken att få använda den (gick runt lite i huset och testkörde direkt efter att jag monterat ihop den), vilket känns lite märkligt. Inför Aaron så köpte vi nämligen en begagnad vagn (En brio Go som har funkat bra) och vi var inte speciellt intresserade av vagnar över huvud taget. Vi har inte direkt intresserat oss för andra vagnar sedan dess heller och velade länge över om vi skulle köpa en syskonvagn eller inte.  Men ja. Nu är den här. Och jag hoppas att den ska funka bra för oss. Och gör den inte det så får vi väl sälja den.

måndag 15 februari 2016

Gravid och förvirrad i v.39

Gud. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Idag är min första "lediga" dag. I morgon har vi tid för kontroll 1 för att se om vi ska starta igång förlossningen. Jag känner mig märkligt stressad och oroväckande lugn på samma gång. Jag tänker att jag borde försöka göra något vettigt med den här dagen i fall det är min sista innan bebisen kommer. Det är strålande solsken och underbart vackert med all snö (se bildbevis nedan!) så därför tänker jag att jag borde gå ut och njuta av det. Men jag har fortfarande inte fixat klart fotoboken för 2015 så jag tänker att jag verkligen borde ta tag i det. Jag vill också baka en stor batch semlor så att jag kan ha i frysen och kalasa på sedan när bebisen har kommit, men det betyder att jag måste åka och handla ingredienser i så fall. Och så tänker jag att jag bara borde ligga stilla och inte göra ett skit för i fall bebisen kommer nu så behöver jag verkligen ha fått vila ordentligt. Jag vill ta 1000 bilder på magen i från alla håll och kanter för att verkligen dokumentera min fantastiska kropp. Och så tänker jag att jag är lite lätt dum i huvudet som sitter framför datorn och skriver blogginlägg när jag sa att jag skulle pausa bloggen. Gah. Jag blir tokig på mig själv.
20160214-IMG_6497
Jag pendlar mellan att hoppas på att bebisen ska komma i morgon, alternativt någon gång sent i mars. Jag är livrädd och otroligt peppad inför förlossningen på samma gång. Livrädd när jag tänker på allt det fysiska som jag ska gå igenom, men peppad inför tanken på att få ta revansch. Suck. Vad är det för fel på mig egentligen.

torsdag 11 februari 2016

Ett litet uppehåll

Jag kommer att låta bloggen gå på sparlåga lite här framöver. Jag känner att jag behöver samla mina tankar lite mer och fokusera på att bli frisk, se till att Aaron blir frisk och preppa inför förlossningen. Det känns som att mina tankar är lite överallt och jag tror det märks ganska tydligt av bloggen. Återkommer när jag är lite mer harmonisk i kroppen :)
år 2010-37

onsdag 10 februari 2016

v38+0

Det känns lite tungt nu. Jag vill vila. Inte vara sjuk. Och jag vill inte att resten av familjen ska vara sjuka heller. (I måndags var det bara två barn i Aarons förskolegrupp. Två. Alla andra ligger hemma med typ samma skit som vi.) Kristoffer har haft feber av och till i nästan en vecka nu. Känns som sämsta tänkbara uppladdning inför att välkomna en ny liten person. Men. Det var inte det jag skulle skriva om. Nej, jag tänkte ge en uppdatering på läget.

Fast något som hänger ihop med sjukdomen är att det känns som att alla mina muskler i kroppen har förtvinat. Jag har ingen styrka alls när jag ska göra vissa rörelser (typ vända mig och magen i sängen) och jag andas tungt av minsta lilla ansträngning. Jag fick utskrivet världens största flaska hostmedicin av läkaren på vårdcentralen som jag inte har en aning om hur jag ska lyckas bälja i mig det här året, för att inte tala om innan förlossningen. Men förhoppningsvis ska den skynda på tillfrisknandet lite. För jag kan lova att det inte är nådigt att vara höggravid och ha hosta.

Anyways. Precis som förra graviditeten har jag varit helt befriad från förvärkar (än så länge) och bebisen ligger djupt fixerad vilket är obekvämt men inget som gör ont. Jag har ingen aning om jag bör se detta som ett tecken på att förloppet kommer flyta på på samma sätt som förra gången eller om det helt enkelt bara är så här min kropp fungerar just nu. Skillnaden är att jag upplever det som att Bbron sparkar/trycker mycket hårdare än vad Aaron gjorde och därmed gör det väldigt svårt för mig att sova precis när jag vill.

I lördags var vi på en riktigt bra profylaxkurs - Matildas profylax - som några kompisar gått på och tipsat oss om. Både jag och Kristoffer gillade upplägget som var en alldeles perfekt kombination av flum och konkreta tips. Och jag var tacksam över att det inte handlade om att vi bara skulle sitta och andas på ett specifikt sätt utan att det var en kombination av "det här händer i kroppen" och "det här jag du göra för att lindra när där händer i kroppen". Vi ska dit på lördag igen och det känns väldigt bra.

Jag blev också otroligt sentimental under profylaxen när Matilda pratade om en bebisfilt och när jag sedan läste kurskompendiet dök den här texten upp: "Om du/ni har något fysiskt ting att ta med till förlossningen som kan förknippas med er målbild, exempelvis en filt att linda in barnet i, en liten mössa eller ett foto på storasyster som väntar med spänning på att få hålla lillebror/lillasyster – så ta med detta till förlossningen och lägg fram det när det känns som att ni behöver påminna varandra om vart ni är på väg och varför ni gör det här." När jag läste det bröt jag ihop totalt. För det är ju klart att vi ska ha med bild på storebror där hemma som längtar efter att få träffa sitt lillasyskon. Gud. Jag börjar gråta bara jag skriver det.

Puh. Pull yourself together Lina!

Texten fick mig i alla fall att inse att min absolut starkaste drivkraft är kärleken till Aaron. Och även om det är svårt att tro så kommer jag ju snart att älska en ny liten person lika starkt. Det ska jag ta vara på under förlossningen när det känns svårt. Jag ska ha filten nära mitt ansikte och tänka på att jag snart ska få lägga en alldeles ny människa där. Och sedan. När vi har återhämtat oss lite, då ska vi ta fram fotot och berätta för bebisen att det här är Aaron, världens finaste lilla tvååring som väntar och längtar efter att få träffa oss.

Okej. Och nu kommer en inte alltför smickrande bildserie på mig och magen samtidigt som jag testar blixt och kamera-app
Bakom kulisernaBakom kulisernaBakom kuliserna

måndag 8 februari 2016

Lista om mig

Hittade en lista hos Sandra och snodde den rakt av. Enjoy!
Washington DC
TRE GUILTY PLEASURES
1. Semlor
2. Harry Potter - vet ej om detta räknas. Men kan läsa böckerna exakt hur många gånger som helst känns det som
3. Äta smeten när jag gör muffins

NÄR GRÄT DU SENAST OCH VARFÖR?
Idag, över tanken på en bebisfilt på Bbron och ett foto på Aaron som målbild för förlossningen

NÄR KAN DU VERKLIGEN, VERKLIGEN VARA DIG SJÄLV?
När jag är med Kristoffer eller min kusin Marie

TRE SAKER DU AVSKYR
1. Folk som basunerar ut påståenden som om de vore fakta. Typ antivaxxers som säger att barn får autism av vaccin, smygrasister/rasister som säger att invandrare tar våra jobb samtidigt som de bara sitter still och utnyttjar det svenska välfärdsystemet, folk som tror att du kan bli frisk från typ cancer av att äta glutenfritt/sockerfritt/ekologisk/varfri hälsodiet och sånt
2. Anekdotisk bevisföring
3. Att inte bli tagen på allvar/ inte tillåtas göra mina egna misstag

HUR VAR DU I SKOLAN?
Lugn och ganska tyst. Skolkade aldrig. Naiv. Samt lite av en besserwisser (i alla fall i gymnasiet). En sådan som fick helt ok betyg utan att anstränga sig. Jag kunde sitta och plugga till prov en eller max två dagar innan och få VG eller MVG. När jag sedan började Chalmers var det lite av en chock att jag plötsligt behövde anstränga mig...

VAD BLIR DU STRESSAD AV?
Massa saker men t.ex: 1) Min mamma på hästtävlingar. 2) När jag inte har koll på tidsschema. Jag blir väldigt stressad om vi inte kan följa Aarons mat-och-sov-schema. 3) Gynundersökningar och saker som involverar nålar 4) Getingar
20151019-IMG_4543
TRE SAKER DU ÄLSKAR:
1. Min familj
2. Lukten i skogen efter ett sommarregn
3. Snö som knarrar under fotsulan

HUR TROR DU ATT ANDRA UPPFATTAR DIG?
De på jobbet har jag lurat att tro att jag är ganska strukturerad så det brukar jag få höra. Glad hoppas jag också att människor tycker att jag är.

HUR UPPFATTAR DU DIG SJÄLV?
Väldigt oprivat. Ganska dömande - i alla fall mot människor jag tycker är korkade. En aning virrig.

EN SITUATION SOM DU TYCKER ÄR JOBBIG / PINSAM:
Folk som glömmer bort namn eller säger fel namn. Och som fortsätter säga fel namn även efter de har blivit rättade. En gång var den en kvinna som kallade mig Linda hela dagen men eftersom hon hade ganska dålig svenska så vågade jag inte rätta henne för jag var osäker på om hon sa rätt och jag bara hade svårt att uppfatta vad hon sa eller om hon faktiskt sa fel. Eftersom jag dessutom direkt glömt bort hennes namn tyckte jag också att det var ganska pinsamt att behöva rätta henne, när mitt fel var så mycket större. Och en annan situation: I julas kallade min mamma min kusins pojkvän för Kim trots att vi rättat henne flera gånger (Han heter Tim!). Usch ja. Allt sådant tycker jag är jobbigt.

TRE OTIPPADE SAKER OM DIG:
1. När jag blev gravid med Aaron började jag få supermörka, tjocka och "vikta" (i brist på bättre ord) hårstrån. Dessa måste jag sedan dess tvångmässigt dra loss. Saken är bara den att merparten av mitt hår numera växer på det sättet. Så jag måste hindra mig själv från att inte dra loss allt hår.
2. Jag hanterar sömnbrist riktigt bra. Det skulle ingen som kände mig för bara 10 år sedan tro.
3. Jag vill gärna ha många vänner men trivs ändå bäst när jag får vara helt själv. Tror jag i alla fall...
mars 2012
NÄR KÄNNER DU DIG SOM VACKRAST?
För några veckor sedan med min stora mage, stora (jaja, allt är ju relativt) bröst och fylliga läppar. Alltså gravidkroppen - så jäkla snygg den är.

VAD SKRATTADE DU SENAST ÅT?
Den absurt stora flaskan med hostmedicin som jag fick utskrivet. 500ml stor. Det måste ju ändå vara något tokigt med det?

NÅGOT DU FUNDERAT MYCKET ÖVER?
Livet. Och hur det kommer förändra sig.

TRE SAKER DU ÄR RÄDD FÖR:
1. Döden
2. Flyga
3. Getingar

ETT SMART TIPS DU LÄRT DIG PÅ SISTONE?
Oh, alltså jag känner att jag har ett skitbra tips på tungan men jag kan inte för mitt liv komma på det. Sjukt frustrerande.

ETT YRKE DU TROR DU SKULLE VARA DÅLIG PÅ:
Något där jag måste vara väldigt väldigt noggrann och hålla många siffror och årtal i huvudet. Finns det något sådant? Jag tror jag skulle vara dålig på att ha hand om försäkringar också eftersom jag är totalt ointresserad av det.

SLUTLIGEN, ETT YRKE DU TROR ATT DU SKULLE VARA BRA PÅ:
Klimatforskare som får skriva IPCC-rapporter- för att det är mitt drömyrke just nu :)
Sjötorp i augusti

söndag 7 februari 2016

Sjukstuga för hela huset

Och där blev vi sjuka hela familjen. Suck. Jag har verkligen haft en så skön och sjukdomsfri graviditet så det känns lite retligt och tungt att plötsligt drabbas av hosta, feber och ryggont på en och samma gång nu när jag dessutom startat min föräldraledighet. (Jag vaccinerade mig i torsdags men det var ju uppenbarligen för sent)

När Aaron är sjuk brukar vi säga att inga av de vanliga reglerna gäller. Det viktigaste är att han får dricka, äta lite och vila. Allt annat är sekundärt.

Det känns ganska stressigt att vara sjuka nu. Jag hade velat vila, Kristoffer hade velat jobba undan inför bebisens ankomst (plus att han måste packa ihop sitt skrivbord då hans kontor flyttar) och sedan vill vi ju såklart att Aaron ska få vara frisk eftersom en glödhet liten barnkropp (med allt vad det innebär) är bland det värsta som finns. Men men. Det är inte så mycket att göra något åt nu. 

P.s snälla bebisen - du får gärna stanna kvar till mars så att vi hinner ladda batterierna inför din ankomst

fredag 5 februari 2016

Jag har sytt ett babynest!

Jo det är sant. Precis som rubriken säger så har jag alltså tagit ut min orangea trotjänare (eller ja, Kristoffer bar ut henne eftersom hon är så jäkla tung, men ni fattar) och sytt ett babynest till Bbron. Jag kollade på två olika instruktioner och plockade det som passade mig bäst. Denna här från Min Klockaregård och den här från Tygverkets blogg. Här är förresten en annan som Emma har gjort med fantastiska tyger, dock utan beskrivning. Jag tänker inte gå igenom hur jag gjorde för att 1) Det finns massa bra beskrivningar på nätet, 2) jag är skitdålig på att sy så jag borde verkligen inte dela med mig av hur jag genomför mina syprojekt och 3) jag orkar inte :)
20150327-IMG_9939
Jag räknade med att det skulle ta ca 1,5 dag för mig att genomföra projektet eftersom jag inte är speciellt van och det stämde ganska bra. Det hade gått ännu snabbare om jag inte sett fel på instruktionerna på ett ställe och sluppit sprätta upp allt. Men men. Så kan det gå.
20160205-IMG_6441
Jag beställde liberty-tyg från Tygverket i samma mönster (Queue for the zoo) som Aaron har på sitt täcke från Sture&Folke, fast detta tog jag i grönt. Jag är helt kär i tyget och hoppas verkligen att Bbron ska trivas där. Jag tycker i alla fall det ser jättemysigt ut. Stoppningen och kantbanan är från Stoff och Stil.
20160205-IMG_6442
I onsdag var vi förresten och hämtade en bedside crib som jag hittade på blocket också. Så nu är faktiskt sovplatsen helt klar till Bbron (jaja, vi ska bara köpa kudde och täcke, men det funkar nog med de filtarna vi har så länge också tror jag). Hen kan välja på ett mysigt babynest och/eller en alldeles egen säng. Lyxigt värre.
20160205-IMG_6438
Eftersom jag eventuellt har lite lätt att få hybris när jag tycker att jag lyckats med något, funderar jag nu på om jag ska ta tag i mitt andra syprojekt som är att sy ett nytt överdrag till  min amningskudde. Men ja. Vi får se. Glad fredag på er!

Om mail som aldrig borde skickas...

Jag brukar sällan skriva något om mitt jobb. Dels eftersom bloggen hör min fritid till men också för att det inte är så intressant att skriva om. Men nu tänkte jag göra ett undantag. Ni vet det där scenariot som gärna förekommer i filmer med folk som säger precis vad de verkligen tycker om sin chef eller arbetsplats när de säger upp sig/får sparken. Och många som vantrivs har säkert drömt om att få sjunga ut så jag kan förstå varför det ser effektfullt ut. Well, vi hade en mycket bitter person (från ett annat kontor) som valde att sjunga ut i förra veckan när hen slutade. Hen skickade ut ett mail till ALLA anställda på mitt företag i hela Sverige. Mailet var dessutom rakt igenom sarkastiskt skrivet vilket inte alls framgick vid första anblick. I vanliga fall är min arbetsplats tacksamt förskonad från skvaller (en av de saker jag älskar med mitt kontor) så det var lite av en sensation att gå från noll till hundra bara sådär.

Anyways. Jag tänkte nu dela med mig av lite tips till dig som funderar på att skriva ett bittert mail i samband med att du slutar. Eller ja. Till dig som funderar på att skicka ut ett bittert brev över huvud taget kanske.
  1. Gör det inte!
  2. Nej, alltså på riktigt, gör det inte. Det är en skitdålig idé.
  3. Om du känner att du absolut måste skicka ut ett mail. Skriv det till ledningen. Inte till ALLA på hela företaget. 
  4. Försök inte vara sarkastisk. Det funkar inte. Väldigt få personer lyckas med det. Det är nästan alltid en dålig idé över huvud taget att försöka vara ironisk i text såvida inte både sändaren och mottagaren är väl förtrogna med varandra.
  5. Dra inte in en massa andra människor i din skit. Och ljug för allt i världen om deras känslor. Sanningen kommer snart komma fram och då kommer du framstå som ett ännu större rövhål.
Så, för att sammanfatta Linas tips för att skicka ut bittra mail: Gör det inte!

torsdag 4 februari 2016

Sjukstuga

Att gå på ledighet blev inte riktigt som jag tänkt mig. Kristoffer gick nämligen hem igår från jobbet med skyhög feber. Så istället för att jobba undan det sista i lugn och ro så blev det några ganska stressiga timmar för att hinna hem och sedan följa med och hämta en bedside crib.

Men. Det som oroar mig är att jag har inte hunnit (eller kanske snarare glömt bort) att vaccinera mig mot influensan. Delvis hänger det säkert ihop med att jag ogillar nålar men också för att jag har varit så otroligt frisk under graviditeten (peppar peppar). Så det har liksom känts väldigt avlägset. Nu känns det dock inte alls avlägset och jag hoppas att jag och Aaron ska få vara friska. Men det är väl inte så sannolikt tyvärr. Tycker att väldigt många både på jobbet och förskolan blivit sjuka bara de två senaste veckorna. Någon form av kollektiv insjukningsperiod liksom.

Tips på att undvika smitta tas tacksamt emot. Tills vidare tänker jag spendera min första dag på föräldraledigheten med att sitta i kö till vårdcentralen för att vaccinera mig samt ta hand om min älskade sjukling.

onsdag 3 februari 2016

Utdrag ur min graviddagbok

Här kommer ett litet censurerat utdrag ur min graviddagbok. Jag har skrivit mycket mer än det här, men tänker att det här kan kännas okej att dela med mig av. Obs obs - orimligt lång text. Och då har jag ändå skalat bort ganska mycket. Vi snackar ju ändå nio månaders text här liksom. Idag går jag förövrigt in i v.38 och bebisen är färdigbakad vilket känns HELT galet att tänka på. Igår kunde jag knappt röra mig (pga av att det känns som att bebisen håller på att bryta sig ut) och beslutade mig lite snabbt för att idag får bli min sista arbetsdag. Men mer om det senare. Nu till dagboken.
20160123-IMG_6332
2015-06-20 (v.5)
Igår var det midsommarafton. Och då gjorde jag ett positivt graviditet. Alla symptom med svullen mage är/var bortblåsta men eftersom mensen bara varat en dag tyckte jag att måste veta. Jag blev så klart väldigt glad men samtidigt tror jag inte riktigt på det. 17 februari säger appen att jag har BF. Eftersom Aaron kom 10dagar efter BF så tänker jag att den 17:e låter som att jag i så fall skulle kunna få spendera min 31årsdag på BB. Men jag försöker att inte få upp förhoppningarna.

Idag är det dagen efter midsommar och vi är på väg till Revesjö. Jag tittar på Aaron som sover och tänker att jag inte vill dela honom med någon. Jag vill att han ska vara mitt enda. Mitt allt. Men så tänker jag på när han och våra kompisars dotter lekte som galningar igår. Hoppade i sängen, jagade varandra i trädgården, turades om att åka Aarons BobbyCar och då svänger jag. Det är ju det jag vill ge honom. Det är ju därför jag blivit gravid igen. Jag vill att han alltid ska ha någon där på sin sida. Någon som står upp för honom, och som han kan stå upp för, när mamma och pappa är tråkiga eller orättvisa. En lillebror eller lillasyster som kan hålla världens finaste tal på hans bröllop och berätta att han var deras första vän. Precis som det var för mig.

2015-07-02 (v.7)
Nu känner jag mig gravid. Kräktes i går kväll eftersom det luktade äckligt. Blä kan inte ens skriva om det. Det har varit en tung morgon. Har känt att jag behöver äta men inte fått i mig ordentligt. Vet inte om jag orkar jobba. Vill inte ens tänka på i morgon. Men det är ju de sista två dagarna nu innan semestern.
Uppdatering: jag gick hem efter 2,5h. Jag pallade helt enkelt inte. Fick typ kväljningar av att dricka vatten.

2015-07-13 (v.8)
Jag mår skit. Vaknade 05.15 och fick skynda mig upp för att trycka i mig en macka. Sedan kunde jag inte somna om. Ligger i sängen och hatar det. Vill vara uppe och leka med Aaron men det suger så sjukt mycket energi. Jag kan hålla skenet upp när jag sitter hos honom men sedan är jag helt slut. Känner mig så värdelös som inte orkar vara med honom hela tiden.

Pendlar lite mellan att ha mina seaband på mig och inte. Vet inte om de hjälper. Jag är inte illamående så att det känns som att jag ska spy. Mer lite äcklad av allt. Lukten av banan är det värsta jag vet och jag håller andan varje gång jag öppnar kylen. Kristoffer tycker att jag är skittråkig och omständig så jag går omkring med ständigt dåligt samvete för att han inte kan göra precis det han vill (utöver att känna att jag inte räcker till för Aaron).

Han verkar tro att bara jag hittar någon form av magisk mat-formel så skulle allt vara okej. Men det funkar inte så.

Bara härliga känslor helt enkelt.

2015-08-11 (v.12)
Nu har jag börjat jobba igen. Usch. Har mått ganska dåligt. Tycker att illamåendet borde släppa snart. Det gör det väl antar jag. Men jag vill att det ska lossa nu! Är fortfarande väldigt känslig för om jag inte äter tillräckligt mycket på morgonen. Eller om jag äter för mycket på kvällen. Blir äcklad av att öppna kylskåpet, gå förbi grönsaksdisken, mata Aaron och tugga för länge på mat. Tänker att det är ganska likt som förra gången men jag klarar kött bättre men mår kanske generellt lite sämre.

2015-09-03 (v.17)
Jag mår inte riktigt lika illa längre tror jag.

2015-09-18 (v.18)
Idag har vi gjort RUL. Allt såg bra ut. Vi blev flyttade så nu är BF 23/2 (vilket betyder att jag är i v17+2 idag) vilket var ganska väntat. Känns bra att det är längre i från Aarons födelsedag men synd att det är närmre min. Jag hoppas på en mars-bebis i alla fall. Tänker att det är fint om den får en egen månad. Kände när vi körde till Östra att jag för allt i världen hoppas att vi inte ska behöva köra dit i rusningstid...

Moderkakan ligger högt i framkant och det är förmodligen därför jag inte känt så mycket annat än små rörelser mot sidan. Väldigt spännande att inte kolla kön. Har ingen aning om det blir en pojke eller flicka. Innan trodde jag mest på en kille, just nu tror jag kanske 55% på tjej. Skumt.

2015-10-14 (v22)
Vänta lite här. Hur gick det till när jag plötsligt passerade mer än halva graviditeten? Idag har jag dock känt mig som om jag vore i typ v 42+1000. Öm eller vad jag nu ska kalla det där som liknar träningsvärk mellan benen. Svårt att hitta en vettig arbetsställning. Testade att arbeta ståendes men ganska jobbigt. Hade väldigt svårt att koncentrera mig idag. Men det gick bättre att röra på mig idag jämfört med igår då det kändes som att jag skulle gå under när jag hämtade Aaron och han inte ville följa med hem. Det ville han inte idag heller men det var i alla fall hanterbart.

2015-11-05 (v.25)
Älskade lilla barn. Det är fantastiskt märkligt hur stark du verkar vara. Du ger mig hårda sparkar upp mot revbenen om jag undrar om det blir bättre eller sämre ju större du blir. Jag känner mig trött allt som oftast men vet inte om det beror på att Stig gick bort i måndags (torsdag idag), jobbet, att graviditeten börjar kännas eller en kombination av allt. Jag får en stark tyngdkänsla när jag har gått mycket, tycker att det är obekvämt att åka bil och rör mig långsammare för varje dag. Jag har lite dåligt samvete för att jag inte ägnar graviditeten så mycket uppmärksamhet. Kanske är det därför du passar på att sparka mig lite hårdare.

2015-11-17  (v.26)
I morgon går vi in i v.27. Igår började bebisen leverera några riktigt hårda sparkar. Jag minns inte att Aaron gjorde det. Antingen har jag glömt hur det var eller så har den här lilla varelsen lite mer av den varan i sig. Lite läskigt men samtidigt ganska tryggt.

2015-11-19  (v.27)
Jag blir trött i ryggen av ingenting känns det som. Jag är grinig och lättirriterad och har svårt att vara riktigt glad. När folk frågar hur jag mår har jag svårt att svara eftersom jag slits mellan att behöva ljuga och inte vilja säga sanningen. Jag önskar att folk ville sluta fråga. Jag har ingen aning om det beror på graviditeten eller om det bara känns allmänt tungt med allt annat. Men jag blir ledsen för att jag inte är glad trots att jag går och bär på det finaste som finns. Och att jag har världens mest fantastiska lilla barn som snart ska bli storebror.

2015-12-22 (v.31)
Det är en livlig liten krabat därinne. Av någon konstig anledning har jag dock börjat få för mig att den ska ha någon sjukdom eller kromosomavvikelse. Bara för att vi inte gjorde KUB den här gången. Märkligt att börjar tänka på sånt nu liksom. Jag trodde det hörde början av graviditeten till. Ah well. Sånt är det. Den verkar i alla fall ha lite mindre plats för jag får inge riktigt lika hårda sparkar längre. Å andra sidan känner jag tydligare delarna på bebisen. Liksom "ja där kom en fot eller det där är huvudet/rumpan som putar ut".

Jag är väldigt ambivalent till hela köns-grejen också. Om någon säger att "det blir nog en tjej" så cementerar det min tro på att det är en liten pojke. Aaron 2.0 liksom. Men när någon säger att "det blir nog en kille" så tänker jag direkt "undrar om det inte är en tjej ändå". Det låter ju knäppt men jag tror att det hänger ihop med min skepsism mot folk som inte kan understryka sina belägg vetenskapligt.

2016-01-23 (v.36)
Okej. Jag erkänner. Jag är inte enbart överpeppad på den stundande förlossningen och tiden efteråt. Jag är faktiskt ganska orolig också. Jag vet ju till viss del vad som väntar. Jag vet att det kommer att göra svinont och att jag sedan kommer att gå igenom en hormonfylld bergodaobana. Jag vet att jag kommer att bli knockad av kroppens styrka och jag kommer sedan uppleva en så överväldigande oro och kärlek att det inte går att beskriva i ord. Det är ju läskigt. Det är fantastiskt och det känns som att vi har en bra plan. Men visst fan är det ändå jävligt läskigt också.

tisdag 2 februari 2016

Husplaner

Jag såg att Blondinbella börjat riva runt i sin trädgård. Kratta löv och sånt. Det är naturligtvis en jättedålig januariaktivitet för trädgården som behöver vila på vintern. Men jag ler ändå lite inombords. För jag känner allt för väl igen den där känslan som kommer av att bli ny husägare och vilja fixa med precis allt på en och samma gång.
20150411-IMG_0413
Jag och Kristoffer har ju gått väldigt lugnt fram med både hus och trädgård men det beror snarare på någon form av handlingsförlamning/tidsbrist än att vi har tänkt smart och försökt "boa in oss" (som alla råd säger). Vi har massa planer för trädgården och huset som vi vill förverkliga men då vi varken har obegränsat med tid eller pengar så får det liksom ta den tid det tar. Många saker har tagit lite för lång tid (typ fixa klart vid dörren till tvättstugan där spacklet har spruckit upp hela tiden eller få upp gardiner) medan andra saker har gått helt i lagom takt (typ göra i ordning trädgårdslandet förra våren). Vi hade tidigare planer på att bygga in carporten för att få större hus men efter lite konsultation med bank och mäklare har vi lagt ner det projektet. En viktig sak som vi vill ta tag i är dock att bygga ett ordentligt (trädgårds)förråd därute. Vi har också pratat om att förlänga altanen och dela av vår gigantiska tvättstuga. Det första för att skapa en bättre grillplats och det senare för att utnyttja ytan bättre till förvaring.

Samtidigt är ju det här också ett hus som vi ser som ett "första-hus". Ett bra hus att börja med men knappast ett som vi ser oss bo i för resten av livet. Och då vill vi inte hålla på och fixa allt för mycket hela tiden.

måndag 1 februari 2016

Välkommen februari

Nyss såg det ut så här:
Pulkaåkning
Nu ser det mer ut så här:
år 2011-639
Och jag har faktiskt börjat längta efter det här:
Juli i Fägrilt

Årstider måste ju ändå vara något av det bästa som finns. Tänk vad tråkigt om allt hade sett likadant ut hela tiden. Vem orkar med det liksom? Och nu är vi på väg in i nästa årstid. Vi är inte riktigt där än, men vi är på väg. Så jag säger glad måndag och välkommen till Februari. Min månad. Vi får väl se om jag får ha den ifred eller om jag får äran att dela den med ett litet barn. Mitt lilla barn. Den här första februariveckan blir också min sista jobbvecka. Herre min skapare Jag tror aldrig jag längtat mer efter en fredag.