söndag 28 februari 2016

Förlossningen del 2

Och här kommer fortsättningen på min förlossningsberättelse. Del 1 finns här.

17.00 tycke jag att det började kännas som att det snart blir jobbigt så ber om EDA. Helena föreslår lustgas medan vi väntar och vill att jag ska hoppa tillbaka på sängen så hon kan kolla ctg. Jag är sjukt osugen men gör det ändå. Mycket svårare att hantera värkarna i sängen än på pilatesbollen men gör vad jag kan och kan inte låta bli att känna mig lite imponerad över just det faktum att jag faktiskt försöker. Har en bild av Gudrun Schymans andning under hennes förlossningsfilm som jag utgår från för att andas lugnt och ljudlöst. Skum grej men det funkade att se det framför sig. Kristoffer peppar genom att påminna om andning, känna mig tung och annat. Han kan inte komma åt att trycka eller massera i sängen men det hjälper att han bara pratar med mig. 

17.?? Får meddelat att narkosläkaren är upptagen med ett akut kejsarsnitt och inte kan komma på 30min. Jaha där sket det sig tänker jag som genast inser att det kommer inte hinnas med någon EDA utan att jag får klara mig på egen hand. Igen. Jag profylaxandas i lustgasmasken och fokuserar med all kraft på det. Nu har värkarna eskalerat och kommer tätt och gör mig helt slut i kroppen. Jag tappar helt tidsuppfattningen och vad som händer runt omkring. Fokus är att andas så ljudlöst som möjligt, slappna av i käke och axlar och hålla i lustgas-masken.

Sen kommer det där skedet som är svårt att beskriva. När allt sker på en och samma gång. Att jag är medveten och omedveten om vad som händer i kroppen och runt omkring. Jag hör chocken i Kristoffers röst när han inser att det kommer att komma en bebis väldigt snart och han kan inte fatta att det gått så fort (igen!), jag hör barnmorskorna och koncentrationen i deras röster, jag känner lukter. Men mest känner jag bebisen. Hur den rör sig. Det är helt annorlunda mot med Aaron men jag kan ändå inte sätta ord på det. Jag tar av mig masken för att kunna lyssna på barnmorskornas instruktioner. De är tydliga med när jag bara ska andas och när jag får trycka på och det känns jättebra att få så klara besked mitt i allt som gör ont.
Kristoffer är nära mitt ansikte och en barnmorska håller i mitt högra ben och stöttar mig där samtidigt som alla i rummet känns märkligt synkade. Det gör ont men jag känner inte att det är ohanterbart. Plötsligt är hon ute och jag får en helt absurt stor energiboost och all smärta försvinner. Så var det verkligen inte förra gången då jag var helt slut och hade ordentligt ont efteråt. 

Det är en tjej! konstaterar Kristoffer lyckligt. Hon är blåvit, blodig och skitig med massa svart hår. Och hon skriker! Högt. Underbart. 

17.58 tittade hon ut. Alltså bara två timmar efter att vi tagit hål på hinnorna. Klart att hon var tvungen att slå sin storebrors tid :)
20160223-IMG_659020160224-IMG_6592
Eftersom bebisen haft navelsträngen runt halsen på slutet och därför var tvungen att komma ut lite snabbare än vad barnmorskan egentligen ville så sprack jag lite. Så jag blev sydd den här gången också men det var bara en ytlig bristning så det var en helt annan sak än operationen sist. 

Hela förlossningen var en fantastisk (ja, trots att det gjorde ont) upplevelse och det känns som att vi fick en ordentlig revanch mot förra gångens trauma. Visst känner jag mig snuvad på EDAn men samtidigt är jag så nöjd med att vi kunde använda de verktygen vi fick på profylaxkursen. Vi hjälptes åt tillsammans och hur klyshigt det än låter så jobbade vi som ett riktigt bra team och det är en så fin känsla att bära med sig.

Nu väntar bara det svåra. Komma på ett namn!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Varsågod - skriv några peppande ord!