v38+0

Det känns lite tungt nu. Jag vill vila. Inte vara sjuk. Och jag vill inte att resten av familjen ska vara sjuka heller. (I måndags var det bara två barn i Aarons förskolegrupp. Två. Alla andra ligger hemma med typ samma skit som vi.) Kristoffer har haft feber av och till i nästan en vecka nu. Känns som sämsta tänkbara uppladdning inför att välkomna en ny liten person. Men. Det var inte det jag skulle skriva om. Nej, jag tänkte ge en uppdatering på läget.

Fast något som hänger ihop med sjukdomen är att det känns som att alla mina muskler i kroppen har förtvinat. Jag har ingen styrka alls när jag ska göra vissa rörelser (typ vända mig och magen i sängen) och jag andas tungt av minsta lilla ansträngning. Jag fick utskrivet världens största flaska hostmedicin av läkaren på vårdcentralen som jag inte har en aning om hur jag ska lyckas bälja i mig det här året, för att inte tala om innan förlossningen. Men förhoppningsvis ska den skynda på tillfrisknandet lite. För jag kan lova att det inte är nådigt att vara höggravid och ha hosta.

Anyways. Precis som förra graviditeten har jag varit helt befriad från förvärkar (än så länge) och bebisen ligger djupt fixerad vilket är obekvämt men inget som gör ont. Jag har ingen aning om jag bör se detta som ett tecken på att förloppet kommer flyta på på samma sätt som förra gången eller om det helt enkelt bara är så här min kropp fungerar just nu. Skillnaden är att jag upplever det som att Bbron sparkar/trycker mycket hårdare än vad Aaron gjorde och därmed gör det väldigt svårt för mig att sova precis när jag vill.

I lördags var vi på en riktigt bra profylaxkurs - Matildas profylax - som några kompisar gått på och tipsat oss om. Både jag och Kristoffer gillade upplägget som var en alldeles perfekt kombination av flum och konkreta tips. Och jag var tacksam över att det inte handlade om att vi bara skulle sitta och andas på ett specifikt sätt utan att det var en kombination av "det här händer i kroppen" och "det här jag du göra för att lindra när där händer i kroppen". Vi ska dit på lördag igen och det känns väldigt bra.

Jag blev också otroligt sentimental under profylaxen när Matilda pratade om en bebisfilt och när jag sedan läste kurskompendiet dök den här texten upp: "Om du/ni har något fysiskt ting att ta med till förlossningen som kan förknippas med er målbild, exempelvis en filt att linda in barnet i, en liten mössa eller ett foto på storasyster som väntar med spänning på att få hålla lillebror/lillasyster – så ta med detta till förlossningen och lägg fram det när det känns som att ni behöver påminna varandra om vart ni är på väg och varför ni gör det här." När jag läste det bröt jag ihop totalt. För det är ju klart att vi ska ha med bild på storebror där hemma som längtar efter att få träffa sitt lillasyskon. Gud. Jag börjar gråta bara jag skriver det.

Puh. Pull yourself together Lina!

Texten fick mig i alla fall att inse att min absolut starkaste drivkraft är kärleken till Aaron. Och även om det är svårt att tro så kommer jag ju snart att älska en ny liten person lika starkt. Det ska jag ta vara på under förlossningen när det känns svårt. Jag ska ha filten nära mitt ansikte och tänka på att jag snart ska få lägga en alldeles ny människa där. Och sedan. När vi har återhämtat oss lite, då ska vi ta fram fotot och berätta för bebisen att det här är Aaron, världens finaste lilla tvååring som väntar och längtar efter att få träffa oss.

Okej. Och nu kommer en inte alltför smickrande bildserie på mig och magen samtidigt som jag testar blixt och kamera-app