Diamantbröllop

Idag firar vi min farmor och farfar som har varit gifta i 60. Hurra! Så otroligt häftigt. Tänk om jag och Kristoffer får fira det en dag. Svindlande tanke. Det ska bli så kul att få uppmärksamma dem idag. Lite extra roligt att få träffa farmor och farfars syskon också. Jag kan bara minnas att jag har träffat släkten på farmors sida en gång. Kanske gjorde jag det som bebis också men det kommer jag inte ihåg.

Vi har ett fullspäckat (nåja) schema med lekar, fotografering och tårt-frosseri att se fram emot. Bara min lillebror som är iväg på övning som tråkigt nog inte kan vara med. Annars tror jag att hela tjocka släkten kommer och det är ju grymt roligt.

Den här bilden tog vi när farfar fyllde 80. Då berättade jag att vi väntade Aaron och det var så fint. Och nu. Tänk nu. När vi tar en ny sån här bild så är det FYRA barnbarnsbarn som tillkommit. Underbart!

Fixa sömnen

Jag fortsätter på mitt inslagna tema säng och sömn. Som förälder upplever jag nämligen det ibland som att just sömn är det stora samtalsämnet. Barnens sömn. När de ska lägga sig. Varför de vaknar för tidigt (eller för sent!)Föräldrarnas brist på sömn. Ja, helt enkelt ens sömnvanor.

Aaron sov ganska risigt både på dagen och natten de första tio månaderna. Sedan flyttade vi ut till huset, han fick eget rum och hux flux började han sova från 19-07. Typ. Jag vet inte riktigt vad det berodde på. Kanske var han helt enkelt redo för det då. Men två saker som har varit viktiga för att vi tog oss dit var:
1: Rutiner
2: Läsa boken "Somna utan gråt"

Eventuella så kallade skrikmetoder har varit ett big no no. Jag kan inte prata tillräckligt mycket om hur otroligt lite det passar för mig och hur extremt lite jag tror att det är rätt väg att gå. Och så vill jag så klart fortsätta att tänka.

Märtha har än så länge sovit bättre än Aaron i den bemärkelsen att hon ofta drar ett långsovarpass i vagnen på dagen. Det underlättar livet väldigt mycket för mig eftersom jag då får lite tid att andas. Men problemet är på natten. Då sover hon helst på mig. Men grejen är den att jag tycker att hon sover sämre och sämre på mig. Hon vaknar oftare. I början kunde vi sova 21-02-05 men nu är det inte alls så. Det känns som att vi stör varandra. Men att försöka lägga henne helt i från mig är också dömt att misslyckas. Än så länge. Så för att försöka lösa problemet drog jag idag fram den där boken "Somna utan gråt" och nu ska jag lusläsa den för att friska upp minnet. För även om det är mysigt att hon sover på mig så blir jag ju väldigt begränsad av det. Och som sagt. Det känns som att det börjar störa vår (mest min) sömn.

Märthas säng och gosedjur

Inför ankomsten av baby Bbron - numera känd som mini-Märtha - bestämde vi oss för att det kändes onödigt att inreda ett helt barnrum på direkten. Det är ju inte som att en liten bebis vill bre ut sig i ett aldeles eget rum tänkte vi. Istället är planen att när hon blir tillräckligt stor så får hon Aarons rum och Aaron får överta gästrummet (eftersom det är större). Vi får se om det faktiskt blir så när det väl är dags. Ett alternativ är ju också att ha kombinerat barnrum/gästrum/kontor ett litet tag till. Hursomhelst.

Märtha har faktiskt en egen säng. En bedsidecrib som hon totalt vägrar att sova i än så länge. Hon har även ratat babynestet som jag bemödade mig att sy till henne. Nej, det enda som är gott nog är att sova på mig på natten, och i vagnen på dagtid. (Hon sover också gärna i selen eller i babyskyddet. Fast allt på sina egna premisser. Det är liksom inte bara att sätta henne i babyskyddet till exemel och tro att hon slocknar. Icke sa nicke. Nej, det ska tajmas in rätt. Fast om sömnen tajmas rätt kan hon visserligen sova gott flera timmar och det är fantastiskt skönt med tanke på att Aaron typ bara drog 45min sovpass som liten.)  

Jag tycker att vi har försökt göra sängen mysig för henne men hon tycks inte köpa det konceptet än. Så tills hon bestämmer sig för att acceptera att sova där så får hennes lilla samling med gosedjur husera där. Det är en salig blandning av nytt och ärvt. Och precis som för Aaron är det inget av djuren sådant vi köpt själva.  Presenter ftw.

Jag hoppas att hon kommer sova där någon månad åtminstone innan det blir dags att skaffa en stor säng...

Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt och aldrig jag lämnar det åter

Jag sitter och ammar Märtha i fåtöljen i Aarons rum. Då får jag en bra glimt av vad som händer i köket. Dammet glittrar nästan i soldiset. Fönstren behöver tvättas. Kristoffer diskar och har satt på radion ...you're amazing just the way you are... Aaron kommer springande. Pappa dansa! säger han. Och vem kan säga nej till det?

Mina två största kärlekar dansar tryckare i köket. En liten hjälplös men makalös flicka ligger stilla vid mitt bröst. Och en tvååring håller mitt bräckliga hjärta i sin hand.

A brilliant young mind

För några veckor sedan såg jag och Kristoffer en fantastiskt fin film. A brilliant young mind. En film om en autistisk pojke som har matematik som sin superkraft. Han får börja med avancerade mattematiklektioner på universitetet innan hans ens blivit tonåring och där han träffar en deprimerad lärare med MS. Tillsammans börjar de träna för att han ska få vara med i matematikolympiaden. Men egentligen är det inte en film om att träna för någon olympiad. Egentligen är det en film om kärlek. Om obesvarad kärlek. Om den gränslösa kärleken en förälder känner för sitt barn. Den där kärleken som gör att du är beredd att offra vad som helst. Kärleken som gör att du står och får förklara för den nya killen i take-away-luckan att antalet bitar måste vara ett primtal. Om kärlek till dem som inte finns. Om kärlek till det som gått förlorat. Och om rädslan för att förlora något.

Det kan vara den vackraste filmen jag någonsin sett faktiskt. Så där hjärtkramande fin, ärlig, sorglig och hoppfull på samma gång.

Se den.

Trädgårdsplaner - nytt förråd

Vi har stora planer för trädgården i år. Eller ja. Vi har stora planer på att bygga ett ordentligt förråd i år. Mer hinner vi nog inte med. Men om det blir tid över så vill vi också sätta igång med en utbyggnad av vår altan med tillhörande spaljé där det ska frodas något mustigt blommande typ Flammentanz-rosor (som vi hade i Harplinge där jag växte upp). Och så har vi pratat om en trädgårdsbrunn, dränering av vissa blöta områden, anlägga rabatter, fixa en gungställning, komplettera landen med någon form av pergola, anlägga en blomsteräng någonstans, sätta upp björnbärsbuskar och lite annat smått och gott. Men som sagt. Vi kommer nog inte riktigt ha tid (eller pengar!) att göra allt vi vill.

Så. Förrådet då. (Jag har inga bilder att bjuda på än. Men det kommer nog snart hoppas jag men jag slänger in ett gäng gröna bilder så att ni förhoppningsvis ska känna lite pepp över planerna också.)

Det märks att det är en konstruktör som ska bygga det när jag hittar långa uträkningar i excel med hållfasthetsberäkningar. Är ju ändå viktigt att vi dimensionerar lasterna rätt. Att köpa något färdigt måste ju räknas som lite fusk liksom ;)

Tanken är att det ska vara ett isolerat förråd med plats för alla våra trädgårdsverktyg men det ska också finnas utrymme för typ förvaring av vinterdäck och kanske även en vettig arbetsbänk. Utanför tänker vi oss att vi får upp en bra planteringsbänk så att det blir enklare att planeta om växterna.

Jag är verkligen tacksam över vår trädgård och det är så skönt de dagarna när det är fint vänder och jag kan gå ut med barnen och bara få vara i trädgården. Min mammas morfar arbetade som trädgårdsmästare och jag vill gärna tro att det är hans arv som gör att jag trivs så bra med att få köra ner händerna i jorden.

Fina saker Aaron gör

Äsch hörni. Nu räcker det. Det är dags att leva lite mer efter måttot fake it til you make it. Och inte hålla kvar vid alla negativa tankar. Att helt enkelt bli bättre på att ta vara på de fina stunderna. Jag menar inte jag jag ska försöka förtrycka sådant som känns tungt men jag vill faktiskt inte låta det ta upp så mycket mer av min tid. Mer fokus på sådant som är fint. Så därför ger jag er nu något som gör mig glad. Nämligen Aarons språk.

Tio meningar som Aaron använder ofta: 
1 Gör du mamma?
2 Nej, vill inte! (Bestämd och gärna halvskrikandes)
3 Morgon syster (sagt med sin "mys-röst")
4 Mamma, jag måste panga/banka/hoppa/ (sagt med allvarlig röst)
5 Ha ha, jag sov inte (när han låtsas sova räv)
6 Mamma, hjälpa mig
7 Titta TV/film/kanin/grävskopan osv...
8 Hutton gubbar mamma/pappa/Aaron (betyder "för sjutton gubbar" och när han säger det låtsas han vara arg som Alfons pappa och hötter med pekfingret)
9 Mamma, leka mig
10 Mamma, jag bära syster sele (när jag eller Kristoffer bär Märtha i selen och Aaron också vill. Då hämtar vi Nanna eller dockan i stället och knyter fast med en filt så att han också får bära)

Tio ord som Aaron använder ofta: 
1 Falsons Sover = Alfons Åberg
2 Sask = sax
3 Kesp = kex alt keps
4 Höffelen = hörselskydd
5 Kockolan = förskolan
6 Ponsana = kompisarna
7 Fån= telefon
8 Nicke Fiken = Nicke Nyfike
9 Tydliga "r" på tex tRakton (=traktorn), bRinder (=brinner), gRäv (=räv)
10 Bakokar = Bobby car

Andra fina saker med Aaron är: 
- när vi sjunger "fem små apor" och Aaron bara vill sjunga med när det är dags att sjunga "inga apor sängen vara" vilket han sjunger/säger med rynkad panna och hötter med sitt pekfinger
- efter han har tvättat händerna och ska torka av dem på handduken. Det är liksom något så rörande fint med en tvååring som torkar sig om händerna och munnen med snabba stora rörelser
- när jag sitter och ammar Märtha och Aaron tar upp sin docka, drar upp sin tröja och också ska amma.
- när han leker själv och sjunger något eller pratar och jag får lyssna till vad som händer i hans stora lilla värld. En värld där polisen blir arg om mamma kör bilen så det är bäst att Aaron kör den. En värld där det liksom inte tycks finnas några gränser.
- när han pussar sin lillasyster god natt eller god morgon. Mig eller Kristoffer är han ibland lite tveksam till men aldrig till henne

Märtha 2 månader

Idag blir du 2 månader gammal. Det är konstigt att tänka på. Ibland känns det som att du alltid har varit här och ibland är det så ovant att jag glömmer bort det.

Jag har våndats mycket över namnvalet. (Det gör jag till viss del fortfarande. Men det går lättare när jag kan kalla dig mini, mini-Märtha, skruttan, min Mine eller något annat.) Och jag och Kristoffer förbannar oss själva för att vi upprepade samma jobbiga situation som vi gick igenom med Aarons namn. Om vi någonsin skulle råka bli gravida igen så kommer vi tveklöst spika namnet innan förlossningen. Och absolut inte under de första två veckorna efter förlossningen då hormonerna dansar cancan i kroppen.

Det har varit en kämpig tid. För mig. Ändå har du varit ett ganska lätt barn. Äter och sover bra. Gillar att åka bil ibland och ibland är det det värsta du vet. Det känns som att du egentligen är en ganska glad liten filur men att du liksom inte riktigt får chansen att visa det. Och jag vill att du ska förstå att det inte är på grund av dig det är kämpigt. Är rädd för att du senare i livet ska tro att du inte var efterlängtad när det är oceaner bort från sanningen. För tänk vad vi har väntat på dig!

Det är roligt att se att du börjar upptäcka världen. Uppskattar när jag gör massage på benen och fötterna. Men du vill för allt i världen inte att vi ska hålla på att ta av eller på några kläder. Jag och Kristoffer svär över varför så många bebisklänningar har knappar på ryggen och väljer en omlottbody med strumpbyxor i stället.

Vare dag funderar jag på vilken ögonfärg du ska få i slutändan. Just nu är ögonen mörka och jag anar brunt under det blå. Men det skulle ju kunna vara en grön nyans som skymtar också.

Du har ett leende som kan få även de kyligaste av hjärtan att smälta. Men när du skriker ditt hesa skrik skär det rakt in i själen på mig för att jag inte kan trösta.

Jag skulle vilja överösa dig med vackra ord om kärlek. Men mitt hjärta räcker inte riktigt till. För du förtjänar tusenfalt av vad jag kan ge.

Mitt fina lilla barn.

Saker Kristoffer sagt som får mig att känna mig aningens mindre värdelös

"Lina. Jag har känt dig i elva år. Jag vet att det inte är så här du är"

Första mötet med psykologen

Igår träffade jag psykologen för första gången. Bättre sent än aldrig. Det var ganska mentalt dränerande och jag var helt slut efteråt. Ändå låg jag vaken och tänkte på vad hon hade sagt och allt och ingenting mellan 01.30-04.30.

Det känns som att jag skulle vilja skriva mer och berätta om hur det går för mig. Men jag finner inga ord.