Aaron 2 år och 8 månader

Det var längesedan jag gjorde ett inlägg om Aaron. Vem han är nu och vad han har lärt sig. En liten statusuppdatering med andra ord. Så vi kör ett sånt nu helt enkelt. Passar ju bra för att fira att han är 2 år och 8 månader idag.
BLÖJFRITT
Sedan början på semestern kör vi potträning (har delvis följt oh crap) för Aaron och det går helt okej. Vissa dagar funkar riktigt bra och andra är katastrof. Han är i alla fall blöjfri helt utom på natten eftersom vi inte riktigt orkar gå upp och träna det just nu. Han och tre andra barn tillhör de äldsta i gruppen på förskolan nu också så det känns lite extra bra att han är blöjfri av den anledningen också. Vet inte riktigt varför jag tycker det, men skönt är det i alla fall. Är dock lite orolig över hur det ska gå nu när den kallare tiden kommer och vi ska styra upp med många lager kläder. Men men. Många ombyte tror jag är nyckeln. Och en bra tvättmaskin :)

Det är lite märkligt ändå. Det här med potträning. Ofta när vi frågar om han behöver gå på toa får vi ett tydligt nej tillbaka. Fast det har blivit bättre och sedan Kristoffer kom på att han kunde få lyssna på Aarons mage och höra om det finns något kiss där. 
SPRÅK
Hans vokabulär växer hela tiden även om han är lite slarvig med uttalet ibland. Han har väldigt tydliga r. Tex bRRRandbilen, bRRRatterier men när han ska säga Ralf (som vår ena granne heter) så blir det Alf. Vi pratar mycket om hur kisset och bajset ska komma i toaletten så att de åker vidare till reningensverket (=nerfrärket låter det ungefär när Aaron säger det). 

Ord och uttryck:

Jag har det redan! (Om saker han gjort någon gång och därför inte ser någon anledning att göra igen. Tex kissa. )

Jag fick låna den! (När han tar något så säger han ibland så här istället för att fråga om han får låna den. Smart ändå.)

Jag gjorde det igår (När jag säger att vi ska borsta tänderna tex))
SÖMN
Han sover bra. För det mesta.Ofta mellan 20-07 ungefär. Fast sedan vi tog bort ena sidan på hans säng har det blivit en hel del spring emellanåt, vilket jag och Kristoffer verkligen inte är vana vid. Är ju visserligen ganska mysigt när han ligger i sängen, men när han och Märtha ligger och sparkar och väcker varandra så är det inte lika mysigt så vi försöker se till att han går tillbaka till sin säng om han kommer upp
 

MAT

Aaron äter riktigt bra just nu. Gör det mesta i alla fall. Både hemma och på förskolan och det är väldigt skönt. Hoppas att det får hålla i sig ett tag till för det gör livet bra mycket enklare. 

INTRESSEN
Aarons tycker att det är spännande att vara med och bygga förråd och hjälper Kristoffer med det mesta när han ska bygga. Grannen Tuva är annars den som Aaron härmar mest och han älskar att leka med och hos henne och hennes familj. Jag vet inte om han har några typiska pojk/flickintressen och vi försöker få honom att våga prova på många olika lekar. Nu har vi dessutom börjat i simskola för att han ska känna sig säkrare i vattnet och det hoppas jag att han ska gilla. Första gången var i söndags och det tyckte han i alla fall var kul även om vi inte följde instruktörens instruktioner. 

Han har börjat tycka vissa saker är otäcka. Typ när vi tittar på Bamse är det viktigt att jag sitter med och handen. Inland pratar han om troll på rummet så jag får hämta hans bok eller vad det nu är han inte vågar gå och hämta själv. 

STOREBROR

Det viktigaste med Aaron just nu är hur han har utvecklats i rollen som storebror. Han är (såklart!) (Hälsar den opartiska mamman) en alldeles superbra storebror. Han älskar att krama Märtha. Säga god morgon till henne och mysa. Han tycker att det är viktigt att hon får vara med och jag hör hur han ekar mina och Kristoffers ord när han försöker trösta henne. Jag försöker faktiskt tänka lite extra på vad jag säger till henne för att det är så tydligt att Aaron gör likadant. Jag blir varm i hjärtat när jag ser hur fin han är mot henne. Och jag längtar efter tiden då de kan börja leka med varandra. Och det gör nog Aaron också. Det bästa jag vet är när de skrattar tillsammans.

Han är en så fin liten person. Så försiktig i början och sedan, när han känner sig hemma, någon som vågar ta för sig allt mer. Jag försöker tänka mycket på vad jag har läst i boken "ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2" och hoppas att det ska hjälpa honom att känna att han kan vara sig själv. Min älskade lilla skrutt. Tänk vad du gör mig lycklig.

Some days...

Igår hade vi en sån där dag som liksom bara inte ville ta slut. Natten till måndagen allt annat än vilosam och jag räknade ihop till 2h sammanhängande sömn, resten var upphackad i småstycken. Jag tror att Märtha är inne i någon form av utvecklingsfas för hon har varit allt annat än glad (övertrött gissar jag) och det känns som att jag ägnade dagen åt att natta henne. Tack och lov var Aaron ganska medgörlig och glad men det räckte liksom inte ändå. Jag fick påminna mig själv, som någon form av mantra, att jag är stark, jag klarar det här, och imorgon är en annan dag.

När Kristoffer slutade tidigt och kom hem redan 15.30 så var det som en gudagåva vill jag lova. På med regnkläder på Aaron och så ut med honom så att han fick hjälpa till att bygga på förrådet. Så kundej ag gå in och landa lite innan det var dags för den lilla gaphalsen att vakna upp igen.

Tur att de där ungarna är söta i alla fall.

Förrådet: en uppdatering

Här följer en nätt liten bildserie i hur vårat förråd tog form. Kristoffer har ju ritat och räknat på allt själv så jag återkommer med mer ritningar och en layout, men som sagt. Det får bli i ett annat inlägg.

Here we go.

Det började med grävning

Och grunden tog sakta form. Vi täckte ytan med pressening eftersom vädret skulle bli ganska risigt.

Sedan fick vi på taket
Och så här ser det ut just nu. Baksidan har jag inte tagit några bilder på eftersom vi typ aldrig kommer se det, men det sitter i alla fall två fönster där.

Det är alltså ganska mycket kvar. Vi ska måla, isolera, lägga tak, fixa en trappa, göra inredning och en hel del annat, men det tar ju sin lilla tid helt enkelt. Nu till helgen får vi i alla fall förhoppningsvis hjälp med att lägga taket och om Märtha sover vettigt på dagarna ska jag försöka komma ut och måla ändträet på sidorna.

Vår nya skrivbordsplats

Här kommer en liten glimt av vad vi hittar på i vardagsrummet. Vi har flyttat ut datorn från gästrummet/kontoret/Märthas rum och liksom byggt in den i bokhyllan. Vi hade ju sedan tidigare en härlig bokvägg men den får allt dela med sig lite av ytan till den lilla lilla dataskärmen. Känns ganska bra att ha den där faktiskt men vi har en del kvar att fixa. Bland annat behöver vi skaffa en ordentlig (och snygg!) stol. Jag funderar också lite på om vi ska ha någon form av skrivbordsunderlägg eftersom det känns som att vi kommer repa bordet/skivan annars. Well well. Vi får se.

I andra delen av vardagsrummet kommer vi snart få in en ny soffa men jag tänkte att jag berättar om det i ert annat inlägg så kör vi lite före-efter-bilder. För sånt tycker jag är skitfestligt.

Anyways. Det är himla trevligt att kunna sitta bredvid fönstret samtidigt som vi sitter vid datorn. Då har vi nämligen bra utsikt över odlingslådorna och det är en typiskt fin grej.

Finbesök

Idag får besök av det här fantastiska paret. Lars och Diane.

Lars är Kristoffers barndomskompis som även agerade bestman på vårt bröllop och Di är hans bättre hälft. De bor i vanliga fall i Sydney så det ska bli kul att få bjussa på exotiska aktiviteter så som ta en tur i trädgården med barnen. Typ. Jaja. Jag är megapepp på att de kommer hit i alla fall. Sitter och planerar när vi ska kunna hälsa på dem. Ska bombardera dem med frågor om deras bröllopsplaner och insistera på att själv bli inbjuden. Förhoppningsvis gifter de sig i Australien tänker jag, så får jag en bra anledning att besöka landet.

Zucchini-burgare

Igår blev det äntligen dags att testa ett recept jag suktat över i flera dagar. Jag hittade det hos Lisa via Moa och det är jag megatacksam för. Vad är det då jag pratar om. Well. En megagod zucchini-burgare! Jag ska medge att det inte var helt lätt att måtta, eftersom recepten inte innehåller några direkta mått, men det blev gott ändå så jag antar att just den biten faktiskt inte var så viktig. Och det passar ju mig ganska bra. Hehe. Jag är i alla fall oväntat nöjd med resultatet. Och väldigt irriterad på mig själv för att jag inte fotade det medan vi fortfarande hade hamburgerbrödet framme. Istället blir det en bild på "resterna"... (svar nej, jag kommer aldrig bli en lyckad mat-bloggare, men om ni vill se hur det ska se ut så kika in hos Lisa eller Moa)

Min burgare innehöll zucchini, morot, spenat, ägg, färska kryddor från landet, vitlök (vår egen!), potatismjöl, ströbröd, spiskummin, salto och peppar. Sedan vände jag den i panko och det måste ju vara min största matupptäckt i år. Det och att burgaren skulle stekas länge i rapsoljan för att inte bli degig. Sedan serverade jag burgaren med egna tomater, picklad rödlök, avokado och sallad.

Kommer definitivt att bli en favorit i repris. Men då ska jag våga ta ut svängarna med smakerna. Och addera parmesanost för det tyckte jag saknades. Ska även luska ut en bra sås/dessing till för det kändes inte helt självklart vad som skulle passa till.

TBT Grand Canyon

Igår satt jag och funderade på vad jag skulle skriva om. Jag har en massa tankar som bubblar i skallen, men inte riktigt tid till att sätta mig och formulera dem. Så vad göra då. Well. Ett klassiskt TBT-inlägg bestämde jag mig för eftersom jag liksom gärna ville uppdatera bloggen på något sätt.

Jag scrollade igenom mitt flickr-konto och hux flux poppade den här bilden upp.

Jag står och fotar något och Kristoffer fotar mig. Vi är på semester i USA, i Grand Canyon. Vi har varit och träffat Kristoffers värdfamiljer från när han var utbytesstudent och på vägen tillbaka till Madison (via Las Vegas) passar vi på att besöka Grand Canyon bland annat.

Det var en sjukt häftig upplevelse. Det var som att stå och titta på en stor kuliss. Helt enormt och överväldigande mäktigt. Jag älskade det. Här försökte jag skriva om det. Blir alldeles varm i hjärtat av att läsa det igen.

Jag hade svinont i halsen och mitt hår var en enda stor tova. Mina skor var nyinköpta och lite stela att gå i men det är ju inte det jag minns nu, nästan 4 (!) år senare. Jag minns bara naturens mäktiga kraft och hur påtaglig den var där.

28 dagars plankning

Idag går vi in på dag 17 på min och Kristoffers 28 dagars plankningsutmaning (läs om utmaningen här till exempel). Helt sjukt faktiskt. Det är så jääääääkla tungt. Jag känner mig typ svettig och svimfärdig efteråt men samtidigt så nöjd med mig själv som håller ut. Jag profylaxandas och tänker att jag minsann har tagit mig igenom två förlossningar så lite planka ska jag väl fixa också. Tyvärr tror jag att jag har nått min gräns vad gäller hur länge jag orkar planka. 2 minuter är just nu så lång tid som jag klarar att hålla positionen utan att jag gör den fel. men jag tänker att jag får fuska lite sedan och göra upprepningar istället för sammanhängande pass. Jaja.

Förutom att det är jobbigt som fan så är det ganska kul. Kul att känna att vi gör något. Och att vi gör något tillsammans. Det kan jag sakna lite. Den där tiden vi hade ihop före barn när vi kunde träna tillsammans. Det hände visserligen bara under en väldigt väldigt kort period men det kändes energigivande. För mig var det perfekt att träna (springa) med Kristoffer eftersom han är så peppande och säger precis vad jag behöver höra. Vi kunde springa i ett tempo som var vila för honom och lagom fort för mig. Ofta när vi sprungit klart vår gemensamma runda kunde han ta ett varv till i högre tempo. Eller så såg han våra passa som sina lite lättare dagar.

Annars föredrar jag att springa själv. Och ofta vill ja springa utan musik i öronen. Bara fokusera på andningen och att sätta ner ett ben framför det andra. Tävla mot mig själv liksom. Och inte behöva anpassa mitt tempo efter någon annan.

Märtha 6 månader

Märtha mitt hjärta, min fina Hermine. Så brukar jag säga till dig. Jag har inte riktigt något tillräckligt bra som rimmar på Britt än. Men jag jobbar på det

Idag blir du sex månader stor. Min lilla lilla. De senaste dagarna har du fått upp en väldig fart och du kan nästan krypa, eller i alla fall kräla dit du vill ta dig. Jag har börjat oroa mig för att du inte ligger still i vår säng så därför har bullar jag upp med extra kuddar mot kanten. Igår trillade du ur sängen och sedan följde en hel dag med att du fick en massa skit på dig. Aaron tappade av misstag sina hörselskydd på dig bland annat. Min stackars lilla älskling. Det är inte lätt alltid. Tur att det faktiskt gick bra även om jag hade hjärtat i halsgropen lite väl många gånger.

Du är glad för det mesta men jag kan ändå inte kalla dig nöjd. För du kräver lite mer omsorg än de lätträknade stunder då du har min, Kristoffers eller Aarons odelade uppmärksamhet. Och när du inte får den där uppmärksamheten, så låter du världen veta det. Såklart. Att vara själv är ju bland det värsta du vet och allt för ofta smärtar mitt hjärta av att du tvingas ligga och skrika för att jag helt enkelt bara har en uppsättning händer. Händer som ofta är upptagna med Aaron. Kära lilla gaphals.

Du biter mig i brösten nästan varje gång vi ammar nu och det är ett otyg jag hoppas du ville sluta med snarast. Jag vill ju nämligen på att vi ska kunna fortsätta amma ett bra tag till men det är inte så skoj att behöva parera hugg. Tack och lov har du inte fått några tänder än i alla fall. Samtidigt gör det mig lite full i skratt just eftersom du skiner upp i världens illmarigaste lilla leende när jag säger till dig att "du får inte bita din mamma!" Kanske borde jag vara lite allvarligare på rösten. Men det är svårt att vara det mot en liten bebis.

Nappen är populär. Som leksak. Att använda den som en napp, en pascifier, är i den mening den är avsedd för är dock ganska löjligt. I stället för att bli lugn och somna när du har den i munnen så blir du snarare yvigare med rörelserna och om du är bara en gnutta missnöjd så gör nappen dig fly förbannad.

Jag undrar så vem du ska bli. Hur din personlighet ska utvecklas. Någonstans tror jag att du kommer  bli väldigt olik Aaron men jag hoppas att det inte ska hindra er två från att bli bästa vänner. Jag fantiserar om vad ni kommer att bråka om. Hur ni kommer trösta varandra. Hur ni kommer gadda ihop er emot mig och Kristoffer. Du "pratar" ju redan nu ganska mycket, gör pruttljud med munnen och "svarar" oss så jag tänker mig att du kommer bli som Aaron och snacka omkull oss. Tänk bara vad du kommer berätta för oss sedan.

Bröllopslördag

I lördags var vi på bröllop. På Nääs Slott vid Lerum. Superfint! Vi har inte varit på bröllop på ett år och flera av kompisarna som var på bröllopet har vi heller inte träffat sedan dess. Det känns lite trist för det är väldigt roligt när vi ses. Men vi, jag och Kristoffer mest, är dåliga på att ta tag i det där lilla projektet att träffa folk. Livet kommer liksom emellan och lediga helger spenderas mest med huset eller med att träffa vår släkt.

Det var första gången jag var borta från Märtha och det var en ren pina - för brösten. Till skillnad från första gången jag lämnade Aaron så var jag helt lugn rent mentalt den här gången. Men satan vad ont det gör att inte å amma på nästan tolv timmar när jag är van att amma varje 2-4:e timme. Det var några kompisar som hade sina pyttesmå bebisar med och vi skojade om jag jag kunde låna dem eftersom min bröstpump var trasig. Men det kändes liksom inte helt okej att för någon att låta det bli mer än ett skämt.


Anyways. Jag hamnade vid ett festligt bord och vi skrattade oss igenom sittningen. När det blev dags att bryta upp agerade jag lite fylletaxi, tog några korta varv på dansgolvet och sedan körde vi hem (typ 30-40min) för att avlösa de stackars barnvakterna (Kristoffers föräldrar). De är inte typen som klagar men de hade ju inte haft en lugn och harmonisk kväll direkt. "Nu vet jag hur det är för de som har kolikbebisar", sa Kristoffers mamma. Stackarna. Och stackars Märtha.

Mamma ska aldrig lämna dig igen, viskade jag till henne idag, halvt på skämt halvt på alvar.

Den giftfria retoriken

Jag håller på att bli knäpp på den här "endast naturligt/organiskt/giftfri" trenden som råder. Alltså inte det att något ska vara fritt från gift utan just ordvalen. För vad det handlar om är rätt och slätt greenwashing. Jag läste tex hos Trendenser om rumsspray med "helt naturliga och miljövänliga ämnen". När jag sedan följer länken så hittar jag mycket riktigt ett spray. Innehållande vatten, alkohol och parfym. Jaha. Här har vi alltså en plastflaska innehållande mestadels vatten som du betalar 79€ för. Allt för att ditt hem ska få en unik doft. Yay. Men bara lugn, för sprayet innehåller naturliga och miljövänliga ämnen. Ungefär som mineralvatten då. Fast till ett lite annat pris.

Som småbarnsförälder känner jag mig ofta ganska utsatt för situationer som går ut på att om jag inte väljer det "naturliga/giftfria" alternativet till mina barn är jag en dålig förälder. För du vill väl göra det bästa för ditt barn? Självklart, och då låter ju "giftfritt" och "naturligt" superbra. Men. Få (både företag och privatpersoner) verkar veta vad det egentligen innebär. Jag har flera gånger varit tvungen att revidera mina uppfattningar och sanningar över sådant jag trott var det de mest miljövänliga alternativen. För jag luras och lockas ju också av fancy ordval. I min iver att vara en god förälder och världsmedborgare så är jag stundtals naiv nog att duperas av smart retorik. 

Jag är ingen miljövänlig ängel på något sätt. Jag äter mängder med kött vilket kan ifrågasättas ur flera olika perspektiv. Jag kör bil. Jag använder flytande tvål. Äter berg av godis. Diskar vällingflaskorna i diskmaskin. Höjer temperaturen i huset istället för att ta på mig mer kläder. Etc etc. Jag är i flera avseenden alltså inte ett dugg bättre än de som målar med vackra ord. Men jag utger mig heller inte för att vara det. Jag är fullt medveten om mitt ekologiska fotavtryck. Och skulle inte hurra av glädje om jag gjorde en LCA-rapport om mig själv. Men jag försöker bättra mig. Och jag försöker framförallt att göra faktabaserade val istället för känslomässiga. Se bortom de tjusiga orden.


P.s jag älskar Fridas blogg så vill inte ge henne en masa skit men det var ett så bra exempel på sådant som jag stör mig på att jag liksom var tvungen att skriva något. och Marie-Stella-Maris verkar ha ett genuint intresse för ett av FNs viktigaste klimatmål - rent vatten för alla, men jag tycker ändå att många av deras produkter är skit.

Tipstisdag Anten-Gräfsnäs

Till alla stora och små måste jag passa på att tipsa om att göra en utflykt till Anten-Gräfsnäs om ni är i krokarna. Där finns det nämligen möjlighet att åka ett riktigt gammalt tåg (eller, det är två olika gamla lok som drar ett gäng med olika gamla vagnar för att vara med exakt). Det går också att besöka en gammal slottsruin och besöka järnvägsmuseet.

Vi gjorde en liten miss i planeringen och därför blev det två besök där den här sommaren. Men det gjorde inte så mycket eftersom resan dit inte tar mer än 30-40 minuter för oss. Första gången var vi i alla fall där med våra grannar och fikade, lekte på lekplatsen och besökte slottsruinen. Trevligt att göra för den som har vägarna förbi.

Några dagar senare (efter att ha kollat schemat ordentligt) så passade vi på att ta tåget mellan Anten och Gröfsnäs vilket var väldigt uppskattat av Aaron. Kanske tyckte han dock att det bästa var när vi åkte förbi ett gäng långhåriga kossor och han pratade om att de borde klippa sig. Men ändå.

Höstpepp

Vi skippar de dystra tankarna nu och går vidare till något bättre. Hösten. 

Jag känner mig pepp på hösten. Jag vet inte riktigt varför men jag får massa energi när jag tänker på den. Kanske är det för att sommaren inte varit så vilsam. Eller så är det för att jag fortfarande förknippar höst med skolstart som i sig liksom är en nystart.

Här är några saker som cirkulerar i skallen på mig just nu:

• Jag vill komma igång och träna. Kunna känna att kroppen är stark nog att ta hand om två barn. Kanske komma ut själv någon kväll och jogga lite. Gymet vågar jag inte hoppas på men att bara dra på löparskorna vill jag gärna. För snart är Märtha 6 månader (!!!) så då hoppas jag att min kropp är tillräckligt återhämtad för att klara lite mer fart än mina svettiga promenader till och från förskolan (det är knappt ynka 2 km dit men mitt flås får det att verka 20). (Jag och Kristoffer förresten har redan smygstartat med att börja på en 28 dagars planka utmaning. Jag kände efter typ 5 sekunder att jag aldrig kommer klara det vilket var lite nedslående... Men men)

• Jag vill ta tag i mitt grava godisberoende. Det är verkligen jättejobbigt att känna att jag MÅSTE ha godis och jag tycker att det begränsar hela min vardag.

• Jag vill komma igång med något sy-projekt. Har hittat så jäkla mycket fina tyger på Tygdrömmar och önskar att jag kunde bli en sån där begåvad person som syr kläder till sina barn. Kristoffer föreslog att jag skulle kolla upp om det kanske fanns någon sykurs jag kunde gå. För då får jag både komma iväg (=egentid) och kanske faktiskt lära mig sy på riktigt.

• Jag vill inreda vårt hem. Fixa ett ordentligt eget barnrum till Märtha och köpa stor säng till Aaron. Jag vill sätta upp fler gardiner och tavlor. Hitta ett annat soffbord då vi beställt en ny soffa eftersom vår gamla både är sliten och på tok för stor.

Det svåraste jag gått igenom

Att bli tvåbarnsmamma kan vara det absolut svåraste jag har gått igenom. Det värsta jag upplevt. Och visst låter det fel att säga så. Så låt mig försöka förklara vad jag menar.

När jag blev mamma för 2,5 år sedan så var det utan tvekan det absolut bästa jag någonsin upplevt. Den intensiva och oändliga kärleken jag kände för Aaron tog mig med storm och jag blev skör som glas och stark som en diamant på samma gång. När jag skulle få bli mamma för andra gången var det alltså just de där två känslorna som jag förberedde mig på. Förväntade och såg fram emot. Men de kom inte. Istället kom otillräckligheten. Det skamfyllda i att känna att jag älskade mitt första barn mer än mitt andra. Jag kände mig med ens som den vidrigaste människan i hela världen. För i min värld är det föräldrarnas förbannade skyldighet att älska sina barn. Lika mycket. Och Gud nåde den förälder som får något av sina barn att tro att den är mindre älskad än syskonet. Det ska vara föräldrarnas lott att alltid svara "jag kan inte välja" på frågan om vilket barn de älskar mest.

När Märtha kom önskade att jag kunde vrida tillbaka tiden. Och tala om för Lina våren/försommaren 2015 att hon inte behövde ha bråttom med fler barn. Jag ville säga till mig själv att jag borde ha tagit vara på ensamtiden med Aaron. Fått lov att njuta av bara honom. Skämma bort honom. Överösa honom med kärlek i ett år till. Och jag berättar för alla jag känner att 2 år mellan barnen är för kort tid. Eller. Det var för kort tid för mig. Jag behövde mer tid på mig.

Nu börjar de där skamfyllda känslorna tack och lov att släppa. Och det är som att ett hål, ett svart otäckt tomrum, håller på att fyllas med ljus. När jag ser Aaron och Märtha titta på varandra och skratta. Se hur ärligt deras blickar möts. Då känns det som att det där helvetet jag gått igenom var värt något. Att det är värt allt.

"Du var min första vän" sa min lillebror i sitt tal när jag och Kristoffer gifte oss. Och när jag tittar på Märtha så känner jag att hon kommer kunna säga precis samma sak till Aaron. Han är hennes första vän. Och även om jag inte kunde ge henne den där omedelbara gränslösa kärlek som Aaron fått, så har jag kanske givit henne något ännu bättre. För hon har fått en storebror som älskar henne.

Hej bloggen!

Nu är det mer än en månad sedan jag skrev något. Jag har tänkt länge att jag ska författa något inlägg men jag har liksom tänkt att eftersom det gått så lång tid nu så måste det vara något med substans. Något riktigt meningsfullt. Men jag har liksom inte haft något tillräckligt spännande eller meningsfullt att skriva om käns det som. Elle ja. Jag har haft viktiga saker att berätta, roliga minnen jag vill dela med mig av, svårigheter som uppstått och allt däremellan. Men det har känts lite för lite. Eller så har det känts som att jag plötsligt gör en alldeles för stor sak av några rader på en dataskärm.

Så. Well. Vi gör helt enkelt så här. Jag visar lite bilder från ledigheten här hemma och med Kristoffers familj i stugan. Så kommer snart ett inlägg md bilder på vårt förråd som vi håller på att bygga. Tankar om att hantera en förlossningsdepression. Kanske något om hur vi ska lägga upp resterande föräldraledighet. Och massa bilder på mina perfekta barn. Såklart.

Enjoy!

Stekande sol eller hellregn betyder att vi kan sitta inne och måla

Blåsa bubblor med batteridriven maskin är helt klart häftigare än att bara blåsa själv. Även om ni kanske inte tror det baserat på denna min :)


Våra hallon som vi fick av Kristoffers föräldrar och som har transporterats från Kristoffers farmor och farfars hus i Hallersrum, till hans föräldrars hus i Tranås, tillbaka till Hallersrum och sedan till oss tog sig direkt och förvånade alla med att ge skörd redan första året. Stora och otroligt goda tycker både stora och små.

Vi tränar upp Aarons vattenvana.

Märtha och kusin Frank har mysigt <3
Kollar på stora maskiner både före och efter frukost. Notera gärna kläderna. Aaron och Emma är helt påklädda. Frank har pyjamas och Kristoffer har pyjamasbyxor och preppy piké. Semesterklädsel at it's best

Första doppet för Märtha! Fötterna tyckte hon var roligt men när Kristoffer skulle doppa rumpan på henne sa hon bestämt nej. Inte kul att vara van vid 36 gradigt badkarsvatten och sedan utsättas för något som är 10 grader kallare...

Faster Emma och storkusinerna

Pussar farmor

Obligatorisk familjebild

En liten miniMört