28 dagars plankning

Idag går vi in på dag 17 på min och Kristoffers 28 dagars plankningsutmaning (läs om utmaningen här till exempel). Helt sjukt faktiskt. Det är så jääääääkla tungt. Jag känner mig typ svettig och svimfärdig efteråt men samtidigt så nöjd med mig själv som håller ut. Jag profylaxandas och tänker att jag minsann har tagit mig igenom två förlossningar så lite planka ska jag väl fixa också. Tyvärr tror jag att jag har nått min gräns vad gäller hur länge jag orkar planka. 2 minuter är just nu så lång tid som jag klarar att hålla positionen utan att jag gör den fel. men jag tänker att jag får fuska lite sedan och göra upprepningar istället för sammanhängande pass. Jaja.

Förutom att det är jobbigt som fan så är det ganska kul. Kul att känna att vi gör något. Och att vi gör något tillsammans. Det kan jag sakna lite. Den där tiden vi hade ihop före barn när vi kunde träna tillsammans. Det hände visserligen bara under en väldigt väldigt kort period men det kändes energigivande. För mig var det perfekt att träna (springa) med Kristoffer eftersom han är så peppande och säger precis vad jag behöver höra. Vi kunde springa i ett tempo som var vila för honom och lagom fort för mig. Ofta när vi sprungit klart vår gemensamma runda kunde han ta ett varv till i högre tempo. Eller så såg han våra passa som sina lite lättare dagar.

Annars föredrar jag att springa själv. Och ofta vill ja springa utan musik i öronen. Bara fokusera på andningen och att sätta ner ett ben framför det andra. Tävla mot mig själv liksom. Och inte behöva anpassa mitt tempo efter någon annan.